Bullshit Bulletin

Bullshit Bulletin – nu i ny förpackning.

2006-10-30T16:56:00.000+01:00

Ibland blir man trött på sin kläder.
Ibland på den som går i dem.
Och så är det november till råga på allt.

Jag sjösätter härmed Bullshit Bulletin i ny miljö, helt och hållet på mina blogg-öl-vänner N| och Josh inrådan. Blogger suger tydligen och har på senare tid varit behäftad med diverse error. Och sånt blir man ju trött på, om de håller på längre än 15 minuter. Så jag gör ett försök och kör vidare på den här adressen.

bullshitbulletin.wordpress.com

Önska mig lycka till.

Gjorde en annons för MB...

2006-10-27T16:21:00.000+02:00

Målgrupp: Familjen Soprano.

Till föraren av buss 318, ons. kl. 08.34, Svanhagen.

2006-10-25T17:25:00.000+02:00

Eftersom jag inte vet vart jag ska vända mig med en reklamation av en kommunal resa till jobbet väljer jag istället att göra det här. Imorse, som så många gånger tidigare, lämnade bussen hållplatsen fastän jag nästan var framme. Och då menar jag verkligen nästan. Det innebär att bussen står still, jag är 10 meter bakom densamma och börjar jogga för att hinna med.

DÅ.

Då stänger chaffisen dörren och gasar iväg som om han vore jagad av zombies. Och det är precis vad jag förvandlas till när detta händer. Det finns INGENTING som gör mig så förbannad. Kasta en sten i mitt huvud, kör i en vattenpöl framför mina fötter, säg något ofördelaktigt om min mamma, spotta mig i ansiktet, slanga min bil. Men kör för fan inte iväg framför näsan på mig. Och inte framför någon annans heller.

Ponera att 20 personer hade väntat vid hållplatsen. Alla hade då kommit med och det hade tagit 1 minut. Med bara 2 personer tar det kortare tid, plus en tredje som är på väg fram men som inte får komma med. Total tid för detta: 20 sekunder. Intjänad tid för chaffisen: 40 sekunder.

Ponera att bussen är fullpackad, som den kan vara ibland. Man kommer in och får stå i höjd med chaffisen eftersom det är enda lediga platsen. Då blir man tillsagd att inte stå ivägen för höger backspegel. VARFÖR I HELVETE DÅ? Du använder den ju ändå inte. Ja, jag är arg. Fast det har gått över sedan imorse. Det var bara skönt att skriva av sig lite. Och OM någon som läser det här jobbar som chaffis behöver du inte ta åt dig. Alla är inte knäppa.

Holy Grail!

2006-10-24T10:41:00.000+02:00

Tempelriddare världen över, nu kan ni sluta leta. Den heliga Graal, vad det nu egentligen är, finns tydligen i Ekerö Kyrka.

Valfrihet.

2006-10-24T10:37:00.000+02:00

Det äckligaste du vet.

2006-10-24T07:20:00.000+02:00

Varsågod, Fredrik Lindström, lite nya ord som associerar till "det äckligaste du vet".

Bröllopsresan - del 3 (eller resa till Hades)

2006-10-22T21:28:00.000+02:00

Som om det inte var nog med Sardinien. Vi beslutade även att utforska dess grannö Korsika. Vi var ju lite nyfikna på om vi kunde hitta några spår av Napoleon och kanske få en pratstund med någon gammal främlingslegionär. Verkligheten skulle dock bli en annan. Och det började redan på färjan över.

På bussresan från Alghero till hamnen fick vi en snabbgenomgång av öarnas historia de senaste 100 åren. Vilka som hade försökt erövra Korsika och vilka som inte hade lyckats. Det upplevdes både som sövande och intressant eftersom vår danska kvinnliga guide lät som en programvärd i P3s nattradio. På morfin. Men efter vidunderliga vägar upp och ner för oliv- och vintäckta berg var vi äntligen framme. Färjan var av storleken Helsingborg-Helsingör och vi var inte de enda som skulle med. Här gällde det att snabbt hitta en bra plats på övre däck.

Vädret var soligt och vindstilla och jag förberedde en eventuell sveda på flinten med lite kräm – barnens, med skyddsfaktor 250. Och med en klick sådant på sig känner man sig faktiskt lite osårbar. Jag vill inte säga oövervinnerlig, bara osårbar. Och strax skulle vi bli varse om vilka som inte var det.

TUUUUUUT-TUUUUT!

Diselmolnet låg som en drogad rocka över oss och färjan lade ut från bukten. Vi kunde skymta Korsika som en mjölkig skepnad i horisonten och efter att ha puttrat fram i stiltje började det nu friska på lite från babords sida. Skönt med lite svalka så att inte skallen kokar över, tänkte jag. Men hade jag fått välja var ett kokt huvud att föredra jämfört med det som inom den närmaste timmen skulle utspela sig.

När jag var liten brukade jag lyssna till diverse dragspelsvisor hos farmor och farfar. En var ”Gungeli-gung” och en annan ”Gamla Nordsjön”. Plötsligt spelades de åter upp i mitt huvud. Fast lite för fort. Tänk dig åkattraktionerna Vikingaskeppet, Flygande mattan och Fritt fall på Gröna Lund. Slå ihop dem och plocka bort allt som har med säkerhet att göra, ge den som sköter spakarna en flaska vodka och luta dig sen tillbaka och åk med. I en hel timme. Vi var på väg till Hades över floden Styx och när jag vände mig mot styrhytten kunde jag se den muskige färjekarlen ge mig ett tandlöst flin.

”Först så går det upp, så går det ner, så går det upp” sjöng en annan artist på farmor och farfars vinylsamling från 50-talet. Fast nu, ännu fortare.

Folk började skruva på sig och de som stått och hängt avslappnat vid relingen letade upp sina platser. För nu var det bara horisontlinjen som var horisontell. En Italiensk kvinna bredvid oss började tala i tungor med oss och vi svarade på engelska: ”Look at the horizon and you will not be sick” (and shut the fuck up). Min fru stirrade bort med tom blick och inte ens 100 hoppande delfiner och en blåval kunde fått henne att reagera. Det blev hennes räddning. Beträffande mig skulle jag ha kunnat hänga i knäveck med förbundna ögon och lyssnat på Jussi Björlings ”Till havs”. För mig är inte sjögång i sig det värsta. Utan dess konsekvenser.

Familjen bakom oss, som bestod av mamma, pappa, son på 10 år och dotter på 7 år, var först ut med att reagera starkt på resans upp- och nedgång. Sonen gick som en sömngångare fram till det inre staketet, som låg ett par meter från relingen. Där stod han ett tag och vinglade. En stor våg slog upp mot skrovet och hela övre däck fick en salt dusch över sig. Jag torkade mig med handen, såg mot sonen i familjen som nu var redo att ge igen. En gulbrun armtjock stråle stod rakt ut från hans mun och fördelade sig i luften som bränslet i en förgasare. Lukten var sur och skarp och jag kände nu själv en antydan till illamående. Barnens solskyddsfaktor hade tydligen tappat sin kraft. Min fru såg långt bort ut med ögonen. Bra, fortsätt så, tänkte jag.

Så gick var det dags för nästa sömngångare. Och nästa. Till slut stod de där, som statister i Michael Jacksons video ”Thriller” och bara väntade.

Och i horisonten såg jag Korsika som en likvit demon som just skickat ut sin armé för att bekämpa oss.

Fortsättning följer.

Bloggers I Just Met.

2006-10-19T09:35:00.000+02:00

Så har jag då träffat en handfull bloggare. På riktigt. Vilket är bäst? Lite svårt att svara på, men att man kan "blogga" samtidigt som man äter en Moule Islay (musslor kokta i whisky, buljong och bacon) med tillhörande rökig tysk öl och mumsiga pommes frites med dip, gör att jag nog väljer verkligheten. Vi möttes upp på Akkurat i Stockholm. Stället med flest och bäst öl- och whiskysorter. Det är en bra början. Vi som var där var Deeped, Karolina, Mia och Josh. Och det kändes som om man hade träffats förut. På riktigt alltså. Och det skulle vara kul att göra det igen. Det hade varit kul om Magnus hade varit med men Deeped får väl packa ner honom nästa gång.

Tack för lånet av bilden Deeped

Which Bloggers Would You Love to Meet?

2006-10-09T22:19:00.000+02:00

Fick, eller vafan, var inne hos ML och snodde en utmaning om vilka bloggare man skulle vilja träffa (läs: ta en öl eller fler med, lyssna på i föredragsform, skratta åt, gråta med) och det är ju inte så svårt. Jag skulle välja dessa:

Spacelounge för hans sköna och ibland tragiska levnadsöden, men samtidigt för att han verkar vara en glimrande bullbaksvirtuos, kompositör och medmänniska. Dessutom har jag inte haft chansen att säga att även jag är intresserad av rymden. Men bara till en viss gräns. Även om rymden inte verkar ha någon.

Magnus för att vi sitter i samma båt. Art-båten. Och för att vi tillsammans driver våra idiotprojekt cdhyllan och cdskåpet. Och så för att han skulle få möjlighet att på riktigt nära håll beskåda en riktigt snygg klocka. Moahahaha... Anytime du är i Stockholm. Det finns många goda ölsorter här.

N för att jag tror att jag skulle kunna få honom att bli lite mindre stressad. Jag följer hans väl och ve och karln verkar ha huvudet på skaft. Men ett stressat huvud på skaft kan bli ett sårbart ett. Tell me about it. En gång i tiden fick jag näsblod så fort en projektledare sa orden "är du klar med...". Jag är ingen doktor. Men en snäll och tålmodig människa. Ibland räcker det.

Langri för vi verkar ha mer gemensamt än jag egentligen vet. Mer än så vet jag inte om honom. Vad är Langri för ett namn?

Unge herr Beauharnais för att jag tycker att han driver en av bloggvärldens mest intressanta och intelligenta bloggar. Läs och begrunda. Och njut av språket.

Christina för att jag personligen ska se till att hon pallrar sig iväg till förläggaren med ett manus. Hon skriver som en ängel och borde inte slösa bort sin skrivtid på en blogg när en hel värld sitter där ute och bara väntar på att få läsa något inbundet av henne.

Silverfisken. Såklart. Det var han som fick upp mig på banan med bloggen. Mejlkonverserade om koder och skit innan jag insåg att han inte längre hade tid att svara. Han blev poppis på kort tid. Men bakom skalet finns det en kille jag gillar. För vem fan har inte ett skal? Och ibland är det mjukt som på en nyömsad kräfta. Och ibland som på en pensionerad krabba.

Slutlevererat!

2006-10-07T09:22:00.000+02:00

Nu får det vara nog.
* Och så antog jag skepnaden av Magnus Härenstam i "Fem myror" med svart skinnhatt och kort slips *

Ett ord som misshandlas brutalt just nu är "levererat". Vad är det frågan om? I sporten ska det levereras till höger och vänster. Backar, mittfältare, anfallare och tränare - alla ska de leverera. Men inte bara de. Peter Swartling i Idol levererar "levererat" i varenda levererad mening. Och Sanna Bråding. Och de tävlande.

Sluta leverera.

Sa jag.

En helt vanlig dag på väg till jobbet.

2006-10-06T08:57:00.000+02:00

Nytt jobb betyder också ny väg till jobbet. Första halvan är som tidigare. Det händer ingenting speciellt. Tunnelbanetåget stannar ibland till mellan två stationer. Ibland kommer det till och med på utsatt tid.

Men när jag går av i stan händer det något. Det är som att komma in i The Twilight zone. Första dagen trodde jag att mina kollegor, eller rättare sagt mina förra kollegor, hade placerat ut skådespelare på stan. Det första jag ser när jag kommer upp på gatan är en kille i 45-årsåldern med en fet cigarr i munnen. Vi snackar Churchill-size. Övrig klädsel: Kangoolkeps, grön-vit bredrandig sweatshirt nedstoppad i ett par jeansshorts och så kängor.

Fine. Så kan man väl få se ut. Men jag möter honom vart jag än går, oavsett tid på dagen. En stalker? I så fall får han jobba lite mer på förklädnaden och kanske satsa på en a la Closeau, inte en mix av rugbyspelare och direktör.

Går förbi cafeet med de supergoda mackorna. Och där sitter de igen. De två gubbarna med magar som stratosfärballonger. De har som vanligt konsumerat varsin läsk, kaffe och macka. En dag såg jag en flyttbil stå parkerad intill och tänkte att det var flyttkillar som tog en paus. Men, nä. De är bara vanliga stammisar. Grejen är att de sitter på uteserveringen i ur och skur. Antagligen för att man får röka där. Inte ett ord. Bistra miner. Det får gärna regna om det vill.

"Ska fan, se till att.... jävla satans....nä, ba skoja....jävla"
Möter mannen som pratar med sig själv. Har tittat efter om han har en handsfree eller bara en öronsnäcka. Men, nä. Han pratar med sitt undermedvetna eller med sitt bättre jag. Eller sämre.

Går in i hissen i Vänsterpartiets hus. Det luktar lärarrum. Antagligen luktar det skola i deras lokaler. Eller så är det därifrån alla lärare kommer. En skolskola. Man måste inte bara vara skolad. Man måste lukta skola också. Hissen stannar. Går in på kontoret. Börjar jobba med en kampanj till vanliga människor. Bingolottomänniskor i villaområden.

1 oktober. Hemma hos familjen Bålgeting.

2006-10-02T09:55:00.000+02:00

Ny blog!

2006-09-26T13:52:00.000+02:00

Jag har startat en musikblog som heter "cdhyllan". Adressen är alltså cdhyllan.blogspot.com
Cdhyllan är ett koncept där eventuella läsare kan interagera kring musikminnen och upplevelser som är förknippade med olika artister. Själv sitter jag på bottenlös källa av minnen. Och nu ska de ut.

Hoppa gärna dit och skriv om dina musikminnen. Jag är fortfarande på bokstaven A.

Rock on.

Bröllopsresan - del 2 (eller, hallå, hallå)

2006-09-14T10:33:00.000+02:00

Så var det dags att lägga sig vid poolen. Eller, rättare sagt, kasta upp barn i luften 100 gånger eller ta emot barn som kommer flygande från vattenrutschkanan. Men först, blåsa upp madrassen, puffarna och en rosa livräddningsbåt för 2-åringar.

Området öppnar kl.10. Vi är där 10.15 och har svårt att fatta hur det redan kan vara fullt. Men, det är vårt första poolbesök på resan. Klart vi inte har lärt oss knepen än. Men det tog inte lång tid att lära sig dem eftersom de bygger på gammal hederlig svensk (nordisk) paxning. Är man där när de öppnar gäller det att vara utrustad med så mycket handdukar som bara är möjligt att bära. Sedan delar man ut, på pokermanér, handdukarna på strategiska solstolar. Sen går man därifrån. Tar en morgonskit eller bara nonchalant sätter sig på en gunga i den närliggande lekparken. Risken att någon ska ta dina platser är lika stor som att någon köper en hustomt intill Tjernobyls nedlagda kärnkraftverk.

Området börjar fyllas med folk. Mest barnfamiljer med mamma, pappa, dotter och son. Som i en pjäs av Ibsen. Men så finns det några som skiljer sig från mängden. Det är den STORA familjen från norrland som tar upp halva området och det är gayparet som ligger på samma ställe varje dag, läser varsin pocketbok bakom likadana solglasögon och som då och då åker vattenrutschkana eller balanserar på den uppblåsta delfinen. Som Pet shop boys i badbyxor.
Själv sitter jag i den kissvarma, 40 centimeter djupa barnpoolen och bara njuter. Livet är just nu ganska lugnt och skönt.

Så kommer danskarna.

Pappan kommer först, sonen efter och mamman sist. Klassisk ordning för att säkerställa artens överlevnad vid eventuell fara. Samma princip som gäller när mannen oftast har sin plats i dubbelsängen närmast sovrumsdörren. Om ett psykfall skulle komma in med en yxa mitt i natten så är pappan beredd att ställa sig i stridsposition. How ever.

De sätter sig på sina paxade platser och så börjar det. Den danska pappan börjar prata och är den som hörs mest den resterande dagen.
”Naaaaaj, di gooooooooo icke”
”Vofför göööööööööööööör do icke som je sier?”
”No, kommer den stooooooooooooooooooore krokkodill å tääääääääääääääääääääär da!”

Mamman är tyst. Smörjer in sig med kräm och lägger sig med en bok. Pappan fortsätter att leka högljutt med sonen. Jag går och köper pistageglass för tredje gången. Börjar få lite ont i magen. Kanske ska ta en liten kaffelatte för 3 Euro också.

Efter en vecka börjar man inse att det är ett socialt experiment man befinner sig i. Det är egentligen bara Anders Lundin som saknas. Och då tänker jag på Robinson. Inte Allsång.
Nu börjar man klustra in sig, hitta varandras gemensamma nämnare och de man skulle vilja ha som granne, om Aftonbladet var där och ställde frågan. Danskar pratar med danskar, svenskar pratar med svenskar, norrmän pratar med norrmän och engelsmännen gömmer sig under parasollen, dricker öl och håller käften. Så nästa dag när det är dags för platspaxning gör man det med tanke på sina landsmän. Man vill ju inte hamna bredvid någon från ett annat land.

När man är trött på klorlukten och poolskötaren som berättar på Italienska att man inte får springa, inte hoppa i vattnet med fart, inte gå in i serveringen med blöta badbyxor eller utan skor, åka vattenrutschkana på egen risk om man är över 12 år, inte dricka drycker på offentlig plats om de är inköpta utifrån samt inte dyka i barnpoolen, så går man ner till havet. Tillbaka till platsen man kom ifrån. Det är något speciellt med havet. Särskilt speciellt är det vid storm och alla som åker färja till Korsika kaskadkräks i motvinden. Men mer om det i del 3.

Vit sand, azurblått hav, klarblå himmel och en omisskännlig lukt av tång från området intill Alghero. Det var här livet uppstod. Om det är så är jag alltså släkt med det där som badvakten går omkring med i sin håv. Brännmaneter som har vimsat sig upp bland badgästerna. Men som nu får avsluta sina liv i brännhet sand bakom espressokiosken. En del hamnar i en pinjeträdgren. Vilket är värst?

Vi lägger ut våra handdukar i sanden. Ingen paxning här inte. Däremot finns en risk att få en Italiensk familj alldeles intill sig. Och då pratar vi om innanför det osynliga område varje badgäst har rätt till. ”Look, spaghetti arms. This is my dance space. This is your dance space.” Prova själv att gå lite för nära den du pratar med (som du inte är tillsammans med). När du kommer in i zonen och personen du pratar med inte är utrustad med Stealthplan kan du notera att han eller hon upplever det som obehagligt.

Så sätter jag mig och bara njuter. Livet är just nu ganska lugnt och skönt.

Så kommer försäljarna.

De vandrar omkring som zombies och säljer allt från färgglada handdukar till tingeltangel och solbrillor, kläder, puffar, halsband, strandleksaker och massage. Om jag skulle välja 2 saker som jag skulle kunna köpa är det handduk och massage. Men resten. Vafan är det frågan om? Här går man ner och ska bada och så kommer det fram folk som vill sälja Rolexkopior. Och det är här som jag inte kan låta bli att jämföra med mitt yrke inom reklambranschen.

Försäljaren kommer gående. Han vill ha din uppmärksamhet och ropar därför ”hallå, hallå”. Du tror att någon vill dig något, inte sälja något, och du vänder dig mot försäljaren.

Jämför detta med:
Du får ett postalt reklamutskick. En kuverterad enhet som består av ytterkuvert, säljbrev och svarskort. Det gäller att kuvertet är utformat så att du blir intresserad och öppnar.

Försäljaren ser att du har tittat på honom och han spänner sin lina en aning så att du ska hänga kvar på kroken. Han visar upp vad han vill sälja och berättar om dess kvalitet och förträfflighet.

Jämför detta med:
Säljbrevet som börjar med en rubrik som gör att du måste fortsätta att läsa. Du får en presentation av företaget och dess produkter. Men du tröttnar ganska snart eftersom de flesta utskick du får ser likadana ut och säger ungefär samma saker. Det är inget som kittlar. Du blir först fientligt inställd till företaget och slutligen till allt som kommer i brevlådan. Du klistrar upp en lapp som säger: ”Ingen reklam, tack”.

Och det är här försäljaren gör fel. Hans målgrupp är definierad och fyller hela stranden. För att få så stor uppmärksamhet som möjligt satsar han på massmarknadsföring. Icke målgrupssegmenterad sådan, jo på en punkt, kvinna eller man. Men konsekvensen blir att när de går fram och tillbaka på stranden passerar de därmed samma personer ett flertal gånger. Med samma ”hallå, hallå”, med samma argument och med samma usla produkt.

Den säljare som kör ett trollerinummer, sjunger en sång eller gör något annat, skulle jag med stor sannolikhet ägna lite mer tid åt och kanske, jag säger kanske, köpa något av. Och det är så kommunikation fungerar. Kort sagt. Åtminstone om man bortser från reklam för tvättmedel som har såna enorma budgetar att budskapet kan bankas in. Men det är en annan historia.

I nästa Skrönika: ”Hjälp, jag måste kräkas”

Jämnt skägg.

2006-09-11T21:12:00.000+02:00

Valet 2006.

Har lovat mig själv att inte skriva om politik eller religion. Det finns det andra som behärskar bättre. Vågar jag gissa att Deeped hör till den skaran? Såvida han inte matar trollen, så.

Men.

Jag var inne på dn.se och testade vilket parti jag ligger närmast. Just det. Tack för det svaret. Stapeldiagrammet såg ut som Stefan Holms höjdhoppsribba strax innan själva hoppet. Det var jämnt skägg helt enkelt. Först blev jag frustrerad över resultatet men så småningom tog lugnet över. Det speglar ju bara min uppfattning om "diverse samhällsfrågor".

För vad är det för fel på att tycka att skolan borde få mer resurser, att man ska kunna gå trygg hem från krogen, att kvinnor ska ha lika mycket betalt som män, att småföretagare ska slippa byråkratin, att homosexuella ska få gifta sig var de vill, att miljöfrågorna måste tas på större allvar, att familjerna själva ska ha större valfrihet när det gäller t ex föräldraledighet, att människor som är beroende av bilen ska få skattelättnader på bränsle, att de som bygger hus ska slippa betala skatt för något de redan har betalat, att man ska slippa betala skatt på redan beskattade pengar när det är dags att ta ut pension, att public service måste få kosta...

... och så där kan jag hålla på.

Så säg mig. Vem ska jag lägga min röst på? Jag vet det inte. Än.

Bröllopsresan - del 1.

2006-09-06T22:48:00.000+02:00

Hela familjen inklusive svärmor, som vi hade kidnappat eftersom vi tyckte att hon också skulle få äta pasta i fjorton dagar OCH få vara barnvakt, drog till Sardinien. Honey moon heter det visst på engelska. Smekmånad är ett inte lika bra ord, men det får duga.

Fritidsresor är ljusblått och full av ”rödlätta duktigaste-tjejen-i-klassen-reseledare” som hälsar oss välkomna på sitt välregisserade sätt.
- Tittar ni till höger, ja, då ser ni en vinodling. Och tittar ni till vänster, ja, då ser ni… en vinodling. (En klick PIZ BUIN har hamnat på manuset)
Transfern från flygplatsen var lika kort som ett toalettbesök och hotellet hette något som snarare förde tankarna till ett brittiskt rockband från Tertiär än en vattenkälla i öknen. Enligt det himmelsblå reseföretaget hade hotellet 3 stjärnor, med ett plus efter. Men Italienarna räknar tydligen inte som vi. Vi skulle få erfara att ett plus efteråt egentligen betyder minus 1 stjärna. Men vad gjorde det, vi skulle ju bara bada hela dagarna. Sängarna såg i alla fall fina ut.

Vi hoppar tillbaka någon timme. I planet får plötsligt barnen Bamsetidningar. Och man vet ju hur det fungerar. Ungar börjar med tidningar men halkar senare in på Bamseklubben. Ett brödraskap för barn vars vuxna sitter Gin&Tonic-packade på sina balkonger i 40-gradig sol och äter nötter. Men för dem som inte har svärmor med sig är det oslagbart.

Medan barnen är upptagna med att bläddra i sina tidningar sitter de vuxna med tindrande ögon och bläddrar i sina. De glossiga magasinen med 80-talsdofter och sprit för halva priset.
- Nu är mamma och pappa på semester. Då ska vi unna oss något gott.
Inte. Jag beställer en påse nötter istället. 20 gram för 30 spänn. Som hittat. Jag hoppar över läsken eftersom jag är rädd att 10 Euro inte ska räcka.

Äntligen framme och syrsorna spelar som på ackord i pinjeträden som omger hotellet och håller den vita sandstranden på plats. Väskor överallt och Bindefeldt-kopian i receptionen ber oss vänta på att våra rum ska bli klara. Under tiden föreslår han att vi äter lunch. Den bästa idén jag hört sedan flygkaptenen meddelade att det var dags att landa. Om det inte hade varit för att Italienare äter lunch 1 timme senare än svenskar. En detalj som i sig skulle kunna vålla världskrig. Om vi inte hade varit från Norden. Då räcker det med ett stön och en knuten hand i linnebyxorna.

Vi går förbi poolområdet och vet inte om att vi lite senare kommer att ingå i ett socialt experiment på nämnda område. Så vi skrattar åt de som ligger där. Mest för att vi är lite rädda för att de har det lite trevligare än vi just nu.

De Italienska städkvinnorna är vindsnabba och skickliga på att få det att se ut som om lakanen i sängarna är bytta, inte sträckta. In med grejerna på rummet, på med badbyxor, smörj in ungarna med minst solfaktor 25. Själva struntar vi i det. Vi har väl något slags inbyggt skydd mot solen. Och mot förnuftet. Vi sneddar över poolområdet för att komma till restaurangen som just har öppnat. Nordbor intar nu stället från två fronter och det är bäst att personalen är beväpnade med pizzaspadar och bläckpennor.

Klockan är 12:45 och 40 st Hannibal Lecter står mitt i retaurangen och flackar med blickarna. Och där står en (1st) person och är beredd att ta upp beställning. Alternativt bli uppäten. Lugn och fin nu. Hon kommer snart till vårt bord.
- Nej, tugga inte på menyn, ungar. Hon kommer alldeles strax. Vad vill ni ha, Cola?

30 minuter senare strömmar det in serveringspersonal och snart har vi nästan varsin. Men då är vi mitt uppe i våra mozarellafyllda pizzor och skulle inte märka om ett Boeing 747 landade på en uppblåst krokodil i poolen utanför.

På väg från restaurangen pekar vår son upp i himlen och säger:
- Bamseflagga uppochner!
Vi passerar Bamseklubbens tillhåll, en källare med skyddsrumsdörr under restaurangen. Vi går vidare upp på rummet för att packa upp. Men först ska vi nog vila lite. Det var värst vad pizzan gjorde oss sömniga. Och här tänkte jag ge mig på en förklaring till varför man har siesta mellan kl. 13 och 16. Det har med maten att göra.

Eftersom durumvete innehåller så kallade opioider är det inte så konstigt att man vilar lite på eftermiddagen innan man laddar upp för ytterligare en opioidchock framåt kl. 21. Jag skulle vilja avsluta denna korta analys med att gratulera Italienarna till att de ändå inte ser ut som stratosfärsluftskepp. På andra sidan Atlanten ser det istället ut som om resten av Nevadaöknen och Klippiga bergen snart måste bebyggas. För vad gör vi när alla feta amerikaner inte får plats i sitt eget land längre? Skickar dem till Mars?

Fortsättning följer.

I nästa Skrönika: ”Den skrikande dansken” och ”Hallå, hallå”.

Sensommarsol.

2006-08-31T20:28:00.000+02:00

Vackert.

Det var hårdrocks-Per som levererade begreppet ikväll.

Ska bara installera mig på mitt nya jobb imorgon.
Sen, fan. Sen kommer en Bibeltjock skrönika om Sardinien och Korsika.
Vackert. Och lite äckligt.

Revolver.

2006-08-13T22:25:00.000+02:00

Ser du skivomslaget framför dig?
Bra. För här kommer lite klippt och klistrat innan jag sticker och badar i Cannonau.

Skulle köpa shorts. Bara att uttala det jävla ordet så att expediten förstår är ett äventyr. Kanske hör han att jag är från småland när jag klämmer i med ett "shrts" eftersom jag tror att det är så man säger det kring Stureplan.
Inte fan.
"Jaha, schååårts. Nä, tväääärrr dom är sluuuuuut, får jag som svar.

Går vidare till NK. Där har de ju allt. Och schååårts som kostar lika mycket som vanliga brallor. Varför i hela friden då? Om jag annars betalar 800 kronor för ett par byxor kan jag väl inte betala lika mycket för halva mängden tyg?
Eller?
Var går i så fall gränsen? Jaha, det är varumärket jag betalar för. Men i så fall är min idé, jag fick på en dramaturgikurs, bra att man skulle kunna sälja stickers med Lee, Nudie, Diesel etc på, så kan folk sätta dem på sina bara rövar och sen gå omkring på stan. Min teori kanske håller. Deeped vet nog ; )

Gick argt vidare. Till butiken jag tänkte gå till först. Den fula butiken med den fula reklamen och de äckligt billiga plaggen som varje vecka "läggs fram" till "alla män".
Dressmann. Detta fula ord. Denna fula skylt. Dessa billiga kläder. Det är schååårts jag ska ha. Fast på Dressmann förstår de vad shrts är och lägger fram 2 st för 300 kronor. Det är som att hitta pengar, så jag tar dem.

Men nu kommer problemet. Jag vägrar att visa upp att jag har handlat på Dressmann. Som tur är har jag med mig en påse från Indiska som har plats för 2 st shrts för 300 kronor. Jag rullar ihop dem och trycker ner dem, tackar för mig och går ut i skolskenet på Kungsgatan igen.
Fan, vad smart jag känner mig. Och då har Dressmann ändå lyckats, även om jag inte A) vågar stå för att jag handlar hos dem, eller B) vågar visa att jag just gjort det.

Det här har de inte en aning om men kan gissa att något är lurt när säljsiffrorna för shrts i augusti pekar ovanligt starkt uppåt.

Har precis gift mig. Med världens bästa och vackraste kvinna. Och hon är min. Och jag hennes. Och Niklas Strömstedt står bakom syrénhäcken och är avis. But, Niklas, you can always try harder.
Vi hade tur med vädret då vi höll till i trädgården. Medelhavstema på maten och det var så gott så hälften kunde vara nog. Har fortfarande kvar lite tapenade i gommen jag då och då tar fram och suger på. Spelade I do, I do, I do som introlåt i kyrkan. Ett sus gick genom församlingen men ingen var väl egentligen förvånad.

Sitter nu här som herr medans fru sover. Ska strax också knoppa. Tappar lite tempo nu, så det är väl dags. Jag har aldrig gillat texter som tråkar ut.

Jo, en sak till. Det regnar nu. Det är Langri som sitter med en docka av hårdrocks-Per som vid det här laget ser ut som en nåldyna.

Svensexan.

2006-08-01T10:04:00.000+02:00

I lördags var det dags för min egen svensexa. Och jag som brukar vara den som styr och ställer med andras. Nu var det bara att luta sig tillbaka och enjoy the ride. Bokstavligen talat.

Vi hade samlats hos en kompis morföräldrar enligt en sommartradition. De flesta kompisar från förr med familjer var där, jag var där, våra barn var där. Min blivande fru var inte där. Vilket skulle få sin förklaring lite senare.

Jag var förberedd på att något skulle kunna ske, men det var samtidigt så trevligt att bara vara samlade i Ängholmen som är omgiven av björkar och ängar och är inlindad i syrén och kaprifol. En röd stuga med en drunknad näbbmus i vattentunnan vid gaveln och en flagnande flaggstång på berget. Så svenskt det kan bli. Som ett frimärksmotiv.

Och frimärksmotiv var det. Ända fram till klockan 14. Då säger en av kompisarna att vi ska ”åka en sväng”. Jaha. Då var det dags, tänkte jag. På med ögonbindel i form av en halsduk i ull. Skönt, dagen till ära då termometern höll på att spricka. Sen bar det iväg på asfalt och grus, gräs och skog, berg och dal. Jag hade rutan nervevad och fick lita på mina kvarvarande sinnen; lukten och hörseln. Om det inte hade varit för att de andra snackade oavbrutet om allt och inget och att stereon var på för fullt. Återstod alltså lukten.

Hmm, nyklippt gräs, solvarm skog, sjödoft. Jag hade verkligen inte en aning om vart vi var på väg. Men sen var det plötsligt stopp. Alla gick ur. Någon mumlade något och så åkte bilen iväg. Och där stod jag. Ensam på en grusväg någonstans i Sverige. Men nu hade jag ju även hörseln att lita på. Vad var det? En plastpåse och ett steg i gruset avslöjade en av vännerna som fortfarande var kvar. Så började vi gå.

Var tror du vi är? Frågade J. Det luktade koskit och nyklippt gräs, så vi var i närheten av bebyggelse i alla fall. Och så, den där sjödoften igen.
Jag tror att vi är vid Bosand, sa jag. Bosand var stranden vi levde våra tonårsliv vid. Men jag var inte helt säker på att vi var där. Det kunde också vara i Horn. Så hördes badande barn, en hund, lite folk jag inte kände igen rösten på. Och en analkande motorbåt.

Någon i båten viskade; ”vi tar vattenskidorna först”. Men vinden från sjön lät mig höra. Nu visste jag var vi var och vad som skulle hända. Men inte vilka konsekvenser det skulle få. Eller på vilket sätt de skulle komma till.

Bikini.

Den satt hyfsat bra för att inte vara designad för en kille på 197 centimeter med orakad bikinilinje. Med knytningar i sidorna var antagligen denna outfit den ultimata för en tur på vattenskidor. Åtminstone enligt mina vänner. 60-talsskidor i himmelsblå kulör vs. benvit wake board var de medel jag skulle nyttja färden över fjärden. Skidorna först.

Vattnet var 25-gradigt efter den åskskur som för 20 minuter sedan dränkte den ökentorra marken och de gulnande björkarna. I horisonten skrev arga grenblixtar varningsmeddelanden mot den blåsvarta himlen. Skådespelet kunde börja.

Gasen i botten och upp på skidorna.
Inte.
Efter att ha knuffat halva sjön framför mig ett par gånger kom jag äntligen upp den tredje. Min långa lekamen reste sig likt Fågel Fenix ur sjön och när jag stod där i 30 knop strax till vänster om svallet kunde jag inte låta bli att tänka på mig själv som Sean Connery i James Bond. Men det gick över ganska snabbt när bikiniunderdelens knutar började fladdra i vinden.

Jag mötte vårt eget svall ett par gånger och det var också där jag trodde att jag skulle dricka upp hela sjön efter att ha vurpat som Franz Klammer vid ett misslyckat hopp i Russisprung. Annars stod jag upp utan problem och behöll lugnet. Och tyngden på dalskidan.

”Vad länge du åkte” sa mina vänner. Det var inget jag reflekterade över då. Nu däremot, vet jag exakt vad de menade med det.

Träningsvärk.

Den där wake boarden måste det ha varit något fel på eftersom jag inte kom upp på den alls. Kunde lika gärna haft en strykbräda på fötterna. Men jag försökte i alla fall. Och det var väl genom de försöken jag lade grunden till den träningsvärk som faktiskt fortfarande inte har släppt.

Dagen avslutades med grillat och öl vid en av vännernas stuga alldeles intill sjön jag just hade plöjt djupa sår i. Och tittade man efter noga kunde man se märken efter svallen på fasaden. K lade armen om mig och sa att det inte var något speciellt med den här svensexan. Men jag håller inte med. Att bli överraskad av sina vänner och att vara med dem en hel dag är väldigt speciellt för mig. Allt annat är bonus. Till och med den förbannade träningsvärken.

Schtopp, schtopp, schtopp.

2006-07-30T21:17:00.000+02:00

Jag har funderat lite över bloggen och vad jag vill med den. Därav rubriceringen som är hämtad ur Killinggängets "I Manegen". Typ.

För några år sedan satt jag och fikade med en copykollega på Kungsgatan i Stockholm. Det var en solig dag och jag kände ett stort behov av att dela med mig av mina idéer om hur jag borde kunna publicera mina texter. Begreppet blogg, eller weblog, hade inte sett dagens ljus ännu men var i nionde månaden. Jag tänkte att en enklare form av hemsida skulle passa mig. Ungefär lika enkel som textverktyget. Inte som Word, som har förvandlats från ordbehandlingsprogram till dopat "du får all hjälp du behöver för att skriva en text-program". Med små gubbjävlar, självlysande maskar och hurtiga gula rutor som talar om vilket dagens datum är. Om jag skulle ha glömt det. Eller bryr mig ett skit om det.

Och det är ju där jag vill vara. Jag har dragits in i bloggkulturens ytliga tornado - att skriva små inlägg som några stycken läser och på sin höjd säger något om. Vad jag egentligen vill är helt enkelt bara att ha en plats att publicera mina så kallade Skrönikor på. Inget annat. Så nu tänker jag återgå till det och lämnar över till dem som är bättre på att skriva kort tisseltassel, att skriva kort tisseltassel.

Jag vet redan nu vad mina närmaste Skrönikor kommer att handla om. Troligen följande: Min svensexa, Alla människor är sammanlänkade samt träningsvärk.

Chop shit sticks.

2006-07-25T17:12:00.000+02:00

Kom till stranden idag.
Ingen där.
Någon hade varit där.
En brunröd korv i strandkanten.
Den låg och rullade med vågorna på botten.
Så liten men ändå så stor.
Tog två vasstrån och höll dem i chop sticksfattningen jag har lärt mig från illustrationen på omslagspappret.
Transporterade korven tyngdlöst i vattnet till vassruggen.
Släppte den.
Den försvann in i Helvetet där den kom ifrån.
Kunde bada igen.
Som om ingenting hade hänt.

Seriemördarvärme. Igen.

2006-07-24T17:21:00.000+02:00

Bullshit Bulletin behöver svalkas av.

* tar en badpaus *

Att jag bara yogar.

2006-07-22T21:53:00.000+02:00

* darr *

Tillbaka efter ett nytt yogapass. 1 timme 25 minuter senare känns det faktiskt lite bättre än efter förra gången. Idag lät min andning dessutom som en sovande Katla. Det lär vara positivt, men kan lätt förväxlas med ljudet som uppstår strax innan man dör.

Den där "hunden" är fortfarande påfrestande för handflatorna och en annan övning jag gjorde A, B och D av är uppfunnen av en homofob till Indier, om jag får gissa. Man ska nämligen stå brett isär med benen, fälla överkroppen framåt, titta bakåt mellan knäna och spänna det så kallade rotlåset.

Provade både proffsig yogamatta och helt värdelöst liggunderlag. Kan ju säga att liggunderlag är lika bra som om man skulle bestiga Matterhorn i rökrock och filttofflor. Den sladdrar och tänjer på sig mer än mina muskler, så bara där blir den till en retfull påminnelse om att mina mumiefibrer nog behöver fortsätta med det här ett tag till.

Tjabba Vishnu, på dig.

Sluta blogga, ut och yoga!

2006-07-20T12:37:00.000+02:00

Okej.

Jag har yogat för tredje gången i mitt liv. Ändå känns det som om jag just har blivit påkörd av ett fyllo i en skördetröska.

- Du BLIR mjukare, du måste bara ge det lite tid, säger min blivande fru som är den i familjen som klarar av att sitta i lotusställning utan att välta bakåt som 9-månaders bebis.

Jag tycker att det verkar nyttigt på något sätt och har gett mig tusan på att ge det en chans, åtminstone över sommaren. Men vad jag kämpar mot varje gång är inte att jag tycker att det är lite jobbigt, utan att jag består av mumifierade fotbollsmuskler. Långa och hårda muskelgrupper som är konserverade sedan den dagen jag beslutade att ge upp sporten till förmån för ett liv utan rehabilitering.

Igår kväll gjorde vi det ute på gräsmattan. Yogade, alltså.
Jag intalade mig själv att närheten till naturen skulle göra upplevelsen större. Och till viss del gjorde den det eftersom den så kallade solhälsningen kunde utföras utan att slå i händerna i taket. The sky is the limit.

För en betraktare, till exempel våra storögda grannar bakom syrénhäcken, ser övningarna ut som vilken walk in the park som helst. Jag kan dock intyga att den enklaste position, som i stort sett är att sitta på arslet med händerna i marken med raka ben, är som att stå på en hand på toppen av Sears Tower och jonglera med Nationalencyklopedien med den andra.

På lördag är det dags igen. Jag ska bara invänta träningsvärken, som kommer smygande som en ninjakrigare om natten, och le den jäveln i ansiktet när han frågar om jag har ont i triceps.

See you in Nirvana.

100 saker om mig.

2006-07-19T13:32:00.000+02:00

1. Jag har kommit 5:a i krocket-SM i början av 90-talet.
2. Jag är bra på att laga mat.
3. Jag är bra på att se när någon ljuger.
4. Jag har aldrig provat narkotika.
5. Jag snarkar när jag har druckit alkohol.
6. Jag skulle kunna bli en mycket bra golfspelare, om jag hade tid.
7. Jag har snackat med Dennis Rodman på Le Cat i Cannes.
8. Jag har druckit 15 Gin Tonic på Le Cat i Cannes.
9. Jag har ätit lunch med min husgud, Jan Cederquist.
10. Jag har bra bollsinne.
11. Jag älskar att överraska.
12. Jag älskar att bli överraskad.
13. Jag är en ordningsmänniska.
14. Jag jobbar som Art director.
15. Jag är utbildad Copywriter.
16. Jag njuter av att skriva.
17. Jag gillar att fotografera.
18. Jag älskar havet.
19. Jag har väldigt bred musiksmak.
20. Jag har kört bil onykter.
21. Jag har räddat livet på människor och djur.
22. Jag dricker hellre vin och öl än sprit.
23. Jag gillar singelmaltwhisky – Oban.
24. Jag tycker om årgångschoklad.
25. Jag älskar Italiensk mat.
26. Jag har varit med i Pictionary i TV4.
27. Jag har varit med i Brottsvåg i Femman.
28. Jag har vunnit Soundalike i P3, 1992, med en imitation av en kåt tjäder.
29. Jag har spelat revy, teater och musikal.
30. Jag älskar att stå på scen.
31. Jag är bra på att övertyga.
32. Jag är bra på att underhålla människor.
33. Jag får minidepressioner vid årstidsskiften.
34. Jag gillar inte svensk vinter.
35. Jag älskar svensk sommar.
36. Jag har svårt för folk som tar sig själva och sina yrken på för stort allvar.
37. Jag är bra på att vara ärlig.
38. Jag läser mycket faktalitteratur.
39. Jag tror att alla människor är sammankopplade mentalt.
40. Jag tror att många busschaufförer hatar sina jobb.
41. Jag har världens roligaste jobb.
42. Jag är bra på att imitera Sven Wollter, Nils-Petter Sundgren, Folke Rydén m fl.
43. Jag ska gifta mig 12 augusti.
44. Jag ska åka på bröllopsresa till Sardinien i 2 veckor med min fru och mina barn. Och svärmor.
45. Jag tycker vaniljsås är ett vackert ord.
46. Jag ska äga en Ford Mustang (årsmodell 67-69) någon gång.
47. Jag har ett armbandsur, Heuer Carrera chronograph från 1969, på armen.
48. Jag har spelat trummor i ett punkband som hette ”Var fan är PA:t” i gymnasiet.
49. Jag är för gammal för att vara ironisk.
50. Jag är 35 år.
51. Jag är fåfäng.
52. Jag älskar att stå i centrum.
53. Jag har svårt att hantera att stå i centrum.
54. Jag ska någon gång publicera en novellsamling eller roman.
55. Jag har skrivit låtar som heter Horny Moose och City Bus.
56. Jag tycker att god mat är en av livets största njutningar.
57. Jag anser att filmkritikerna inte har förstått storheten i Matrix.
58. Jag har alla album av The Beatles. Inte samlingar och bootlegs.
59. Jag har alla album av Led Zeppelin. Inte samlingar och bootlegs.
60. Sorry, men jag har även alla album av Black Sabbath. Inte samlingar och bootlegs.
61. Jag vann min första skiva på ett chokladhjul på Liseberg. Marvin Gaye - Sexual healing.
62. Jag älskar att prata musik men är lite dålig på indie även om jag tycker mycket är bra.
63. Jag vill tacka Silverfisken för alla musiktips.
64. Jag sopsorterar.
65. Jag tycker att det känns meningslöst att slänga de sorterade soporna.
66. Jag tycker att djurplågeri är lika illa som mänsklig tortyr.
67. Jag har ett par högtalare av märket Von Schweikert VR-3.
68. Jag tycker att det börjar bli svårt att skriva mer, så jag tar en paus.
69. Jag tycker att ”King of the hill” på MTV är fantastiskt kul.
70. Jag har aldrig gillat Simpsons.
71. Jag har bruna ögon.
72. Jag löptränar och ska börja yoga.
73. Jag tycker att jag är väldigt bra på att lösa problem.
74. Jag är optimist.
75. Jag är realist.
76. Jag är autodidakt.
77. Jag har röstat på vänster, höger och mitten.
78. Jag tycker att politik är viktigt.
79. Jag tycker att det finns alldeles för få osjälviska politiker.
80. Jag älskar att prata om film.
81. Jag vill kunna mer om bilmotorer.
82. Jag är väldigt/ganska/mycket/hyfsat allmänbildad.
83. Jag är 197 cm lång.
84. Jag fick en valfri hårprodukt då jag bestämde mig för att raka av det hår jag hade kvar.
85. Jag gav bort burken med hårvax till en kollega, som har mycket hår.
86. Jag har ännu inte valt vad jag ska ha på mig på vårt bröllop.
87. Jag har god hand med hästar.
88. Jag tycker det är kul att elda.
89. Jag tycker att alla som startar krig ska ställas inför rätta.
90. Jag använde sololja med kokosdoft på 80-talet.
91. Jag har snattat godis men aldrig stulit något annat.
92. Jag säger ”liksom” och ”alltså” lite för mycket. Typ.
93. Jag och Carl Jung har liknande syn på livet.
94. Jag är bra på att entusiasmera människor.
95. Jag tycker att engagemang är den viktigaste egenskapen.
96. Jag har druckit ren Strohrom.
97. Jag kan inte ha FÖR mycket tid för ett jobb.
98. Jag har upptäckt många bloggare som skriver bra och roligt men Christina är nog vassast.
99. Jag tycker att fler borde läsa mina gamla texter i mitt arkiv.
100. Jag tycker att det känns väldigt bra att vara klar med listan efter 1 timme.

Mina bästa i-landsproblem.

2006-07-19T12:12:00.000+02:00

1. När batteriet till fjärrkontrollen börjar bli dåligt.
2. När min iPod Nano spelar de sämsta låtarna på shuffle-läget.
3. När internet går segt.
4. När man får gå upp mitt i natten och stänga ett fönster som slår.
5. När det är dags att raka sig.
6. När det är dags att klippa gräset.
7. När solen går i moln.
8. När blyertsstiftet går av.
9. När saltet är slut.
10. När grillkolen är slut.
11. När man hamnar i telefonkö.
12. När man inte kommer på något nytt i-landsproblem.

Återkommer strax med min 100-lista.

Simskolan. Ett sätt att leva.

2006-07-17T12:45:00.000+02:00

Första semesterdagen är också första simskoledagen för kidsen. Packar väskan med allt möjligt som flyter, släcker törsten, torkar och torkar upp sådant som släcker törsten men som kommer att hamna på det som torkar och flyter.

Pust.

Kollar väskan för fjärde gången. Som om innehållet skulle ha krupit ur. Ner med kaffe, muggar, spade, hink, telefon, nycklar...

På stranden borde jag njuta men blir till en disträ krockdocka. För lite kvinnliga hormoner för att kunna kolla 2 barn åt gången samtidigt som jag ska komma ihåg vad pappan på filten bredvid sa om sin ledighet, vädret och morgondagens byggprojekt.

Aktiverar autopiloten.

- Mmm. Bra.
- Hur länge har du ledigt? säger pappan på filten bredvid.
- Ja, vad kul. Nä, du får inte gå i vattnet utan puffar.
- Hur länge sa du? frågar pappan på filten igen.
- Precis. Ska du ha lite kaffe?

Och så där håller det på.

Solen skiner och allt är underbart. Men jag är som en mobiltelefon utan täckning. Senaste modellen som alla vill kolla på och prata i. Men utan täckning.

Åker hem och laddar och byter abonnemang. Imorgon ska jag svara pappan på filten bredvid. Vad det nu var han frågade om.

Reset.

2006-07-14T16:43:00.000+02:00

Exakt precis just nu slutar jag på mitt nuvarande jobb, går ut i solen och möter mitt nya liv. Under sommaren kommer jag att skriva långa reflektioner över mina 9 år på arbetsplatsen men också om livet utanför.
Som vanligt med andra ord.
Fast ändå inte.

När saker blir sopor.

2006-07-12T22:03:00.000+02:00

Det är väl märkligt vad vi människor kastar bort saker fort. Ibland innan de ens har hunnit bli sopor. Eller, vad är sopor egentligen? Förutom det lag som möter ditt favoritlag i valfri sport.

Men det intressanta är inte ATT vi kastar saker och ting, även om det för en människa som inte äger någonting kan te sig helt obegripligt. Det som kräver en mer djupgående analys är NÄR saker blir sopor.

Vi börjar berättelsen på Färingsö återvinningsstation. Ett ställe jag mer tvunget än gärna besöker när jag behöver göra mig av med saker jag inte får ner i den spyflugelarvfyllda soptunnan på gården. Oftast brukar de sakerna hamna i en hög bredvid den spyflugelarvfyllda soptunnan i några månader. Högen är som en väntsal där sakerna ingen längre vill ha får vänta tålmodigt på slutet. Och redan när de hamnar där vet de vad som väntar. Ändå ger de inte upp hoppet. Drömmen för dem är att få komma till en loppis eller att en kleptoman ska komma förbi en natt och förlösa dem från väntrummets dödsbojor. Då återuppstår sakerna och får ett helt nytt liv. Men för de allra flesta slutar dagarna alltså på återvinningsstationen.

Namnet återvinningsstation är en förskönande omskrivning för Alla Sakers Helvete. Ungefär som föryngringsyta (kalhygge), hygientekniker (städare) eller Rosenbad (vuxendagis). Namnet ger sakerna som hamnar där ett litet hopp om att bli återvunna på något sätt. Men de skulle bara veta vad återvinning egentligen betyder. Tur för sakerna att de inte kan läsa på skyltarna vid alla containrar. Något som är komplicerat även för oss som inte är saker. Alltid är det någon som får en utskällning efter att ha kastat glödlampor i glasåtervinningen.

Keramik är nog det som är svårast att sortera. Därför har de uppfunnit en container som heter Krossbart. Det som inte går att bränna går alltid att krossa. Och krossade saker kan man mala och malda saker kan man säkert göra byggmaterial av, vad vet jag? Och det är just det här sakerna ligger och hoppas på – att få bli krossade, inte brända. Då finns det nämligen fortfarande en liten chans att få ett nytt liv.

En kort resumé över vad man kan hitta i Alla Sakers Helvete om man tar det i den ordning de ligger när man kommer dit. Först, de sedvanliga små containrarna med papper, papp, plast och plåt. Och folk är verkligen duktiga på att sortera här. Det är bara jag som har svårt att smälta att papp skulle ha en så annorlunda fiberstruktur att den inte skulle kunna blandas med tidningar. Men de kanske har provat och folk gnällde över att DN’s kulturdel kändes som en kartong Farfalle från Buitoni.

Sen, vidare till en svår station. Lysrör, glas i olika former samt den lilla plåtboden med färgburkar. Här brukar det uppstå högljudda diskussioner om vad som är glas och inte. Jag kan ju tycka att allt som krasar när man går på det eller som får fingrarna att börja blöda när man klämmer om det, är glas. Och det här vet också personalen att folk tycker är svårt. Därför väljer de att, likt gränsvakter på Gazaremsan, slå till mot de stackars laglydiga människorna. Vanlig maktutövning helt enkelt. Frågan är bara vad som smäller högst – att vara kung av återvinningsstationen och stå och gnälla på folk hela dagen eller vara den som kommer dit, får en avhyvling som betalt för en kastad Billyhylla och åker snabbt ut igen. Jag vet inte.

Hur återvinner man kladdiga färgburkar, thinner, lacknafta och sånt härligt? Krossa? Nä. Bränna? Nja, då skulle inte jag vilja vara i närheten. Gräva ner? Nä, BT Kemi provade utan resultat. Man kanske mosar ihop allting i en enda klump och så blir det 5-56 av det. Jag skulle gissa att det är så. Allt som smörjer, driver ut fukt och tar bort gnissel måste vara en jävligt farligt.

OK, Computer. Då var det dags att komma fram till elektroniken. Och jag tror att det är lika svårt som färgburkarna. Jag menar, en massa plastdelar, koppartrådar, kretskort, glas - här finns ju allt på ett ställe. Jag säger krossa.
Bakom detta – vitvaror. Och förutom ozongrunkorna på baksidan är det ju inte mycket mer än skåp av metall och plast. Låt oss krossa även det.

Nu kommer vi upp på hyllan med de STORA containrarna (borde vara ett förbjudet ord, om det ens finns). Här är det lite svårt att veta vad som ska slängas var. Sist jag var där höll även en av gränsvakterna på att trilla i Krossbart. Han stod och visslade och balanserade på kanten till containern, han måste väl också få ha lite kul. Rätt som det var började han flaxa med armarna och jag förstod att det höll på att gå åt helvete. Men, han halkade tillbaka och flinade åt mig som om han hade koll på läget. Den blöta fläcken i hans byxor var kanske bara vattenstänk.

Pust.

Häromdagen räddade jag en limpa från döden. Jag hade kommit hem från jobbet och var lite sugen på macka med skivad, kall, kokt potatis med Kalles Kaviar. Jag vet, men du borde prova. Jag visste att det fanns en halv limpa kvar, som visserligen var lite hård i morse, men som det absolut inte var något fel på.

- Nä, den har jag slängt, sa min sambo.
- Men, det var väl inget fel på den, sa jag och slog ut med armarna som en Italiensk forward.
- Nja, lite hård.
- Men den låg väl i sin påse?
- Ja, hurså?
- Ja, det går väl att ta upp den från sophinken igen, den ligger väl överst?
- Ja, det gör den men…?

George Costanza gjode det. Nu var det min tur. Och bara för att limpan i sin påse har flyttats från köksbänken till sophinken, utan att innehållet vidrört dess omgivning, innebär det väl inte att den är skräp. Eller?

Jag, Terminator.

2006-07-12T11:34:00.000+02:00

Har just kommit tillbaka från Fysiologiska avdelningen på S:t Görans sjukhus. Bara här låter det lite scary. Men det är det inte. Har bara kollat upp pumpen så att den sköter sig som den ska. Har haft lite fladder på den och ville bara försäkra mig om att det inte är något livshotande. Och det verkar det inte heller vara. Jag är ju så ung, som doktorn uttryckte det.

Det som oroar mig är alltså inte att jag sitter här med rakat bröst, sladdar och proppar kopplade till en iPodliknande EKG-mojäng som ska hänga kring halsen i 48 timmar, samt att det under den perioden antagligen inte kommer att fladdra att dugg. Nä, utan det är att sköterskan som monterade grejerna på mig var kraftigt förkyld.

Jag ligger där på bristen och hör hur hon snörvlar och hostar. Jag frågar lite ironiskt: "Jag trodde inte att ni kunde bli sjuka".

Den gick inte hem. Alls.

Hon svarade: "Jag är lite förkyld".
No shit. Och vad fan gör du på jobbet, tänkte jag.
"Man förlorar ju så mycket pengar om man är hemma" svarade hon.

Ok.

Här ligger jag och ska bli undersökt med EKG och allt vad det heter. Är helt utlämnad till sjukvårdens klor, visserligen desinficerade, men ändå. Och så står personalen och snorar och hostar på mig. Och bara för att man förlorar pengar på att vara hemma när man är sjuk väljer man att utsätta patienterna för en risk. Är det bra eller anus?

Jag tror att jag kläcker ur mig ett: "Ja, så är det att leva i Sverige".

Varför jag nu gjorde det.

Om jag ska sammanfatta mina sjukhusbesök, som oftast har bestått av gräspollenallergikonsultation (vilket ord), har jag alltid haft otur att träffa läkare eller sköterskor som skulle göra ett bättre jobb på Lustiga huset på Gröna Lund. Eller vafan, jag kunde väl ha gjort det själv. Det är väl bara att Googla lite, ta fram en tops och en sax, elda lite på saxen med en Zippo-tändare och sedan skrida till verket med vad det nu är som behöver göras.

Framtidens sjukvård får smaka på egen medicin i form av ökad konkurrens. Från patienterna. Vi blir bättre pålästa, kan köpa medicin på ICA och kanske välja om vi vill ha en EKG-Nano om halsen, så slipper man se ut som en jävla robot.

Överservice, nej tack.

2006-07-10T21:36:00.000+02:00

Så står jag där igen. På McDonald's för en instant hungerdödare (läs: ostburgare). Och jag vet att jag kommer att få problem att beställa. Igen. Den hurtiga röd-gula snabbmatskedjan med en skräckfilmssymbol som maskot gör allt de kan för att deras kunder ska få den bästa servicen. Men ibland går det för långt. Till exempel när de stänger av öronen och låter den trainee-smörjda munnen gå på högsta växel. Vad menar jag egentligen?

Jo.

Jag ska just beställa och tänker att jag ska underlätta för personen i kassan genom att tydligt säga vad jag ska ha. Och inte bara tydligt, utan även exakt beskriva vad jag vill beställa. Så här låter det:

- Hej, jag tar med mig en ostburgare, bara. (skit i att meningen låter konstig men i verkligheten ska man vara bra körd för att inte förstå vad den betyder).
- Ja, tack. Något mer?
- Nä, bara den, sa jag.
- Ska du äta här?
- Nä, jag tar med mig den. Sa jag.

Varför känner jag mig som Michael Douglas i filmen Falling down?
Varför ska det vara så svårt att lyssna på kunden?

Jo.

För även om de hör att jag säger att jag ska ha "bara en ostburgare" kan de ändå få med några svagsinta rackare på en liten pommes frites eller en påse morötter om de frågar om det ska vara något mer. That's the way it goes. Och då kommer servicen i andra hand. Sell, sell, sell.

Och det är där jag kommer in. Igen. Jag jobbar ju med det här dagligen. Fast istället för att stå i en kassa och tjäna som en sydeuropeisk hygientekniker sitter jag framför en Mac och är kreativ å mina kunders kunders vägnar. "Köp en bil så får du däcken på köpet". Och efter en månad får du ett "trivs du med din bil-brev?". Och så där håller det på.

Skillnaden är bara att vi då och då faktiskt frågar vad kunden vill ha. Om han eller hon vill ha något annat, något bättre eller ingenting alls. Vill han eller hon ha en påse morötter, ja, då ordnar vi det.

Jag tror att det går att kombinera merförsäljning med kundvård. Och även om man som hurtig röd-gul snabbmatskedja med en skräckfilmssymbol som maskot säljer ofantliga volymer dagligen är det viktigt att inte sluta lyssna.

Hör ni det?

Lurad.

2006-07-07T09:07:00.000+02:00

Igår kväll hände det. Nä, inte Nordkoreas andra intelligenta provskjutning av långdistansrobotar, utan mina arbetskamraters avtackning av mig. Och den smäller ändå högre.

Jag är som en blandning av Kurt Wallander och en Golden Retriver. Jag har hyfsat bra koll på saker som skulle kunna hända, lite misstänksam sådär och ser sammanhang lite tidigare än andra. Samtidigt kan jag hoppa i en gryta med kokande knäck om någon ber mig. Igår var det precis så. Jag var helt inställd på att avtackningen skulle ske nästa vecka, på torsdagen eller fredagen. Så bara där var jag torsk. Men på lunchen noterade jag att kylen var fullproppad med öl och 2 flaskor sprit och det brukar alltid bara ske samma dag som något speciellt ska ske. Ändå fattade jag inte.

Golden Retriver.

Dagen gick och jag skulle på en födelsedagsfest på kvällen. Säkert. Istället kastades jag in i ett The Game-liknande spel regisserat av mina kollegor. De hade placerat sig strategiskt på Östermalm och jag skulle kuska runt på en för liten damcykel och göra nåt kul på de olika stationerna. Först, välja cool designpryl, sen till engelsk pub där en öl och, fan ta dem, en sup stod uppdukad. I kollegornas glas var det visst bara vatten.

Golden Retriver igen.

Sen bar det av till Humlegården där jag skulle få spö i kubb av tre kollegor. De fick spö. Sen tillbaka till jobbet där alla var samlade med varsin Margaritha i handen. Som tur var slapp jag kasta mig från taket som Michael Douglas i filmen.

En lyckad avtackning där jag fick stå i centrum, vilket jag borde gilla. Och det gör jag. Ändå har jag lite svårt att göra det hela tiden. Så jag gick in i Rosédimman och lämnade mitt ego bakom mig tillsammans med grillbuffén och de andra. Nu har jag kommit ut på den andra sidan och det är ett under att jag sitter framför datorn och skriver hyfsat rättstavat. Skickade tydligen ett sent mejl till en kollega som inte var med. Så här såg det ut:

" Det hrlsk rivs i fykllan oc hdet öer är jöävligt rolhgtytl just nu, Hoppass du hr dt kullika nrbbra. Jag åeterkommer nör jag ör nykter,,,,,"

Tack för en otroligt lyckad fest. Jag kommer att sakna er.

Årets Ord.

2006-07-06T16:11:00.000+02:00

Seriemördarvärme.

Smaka på den.

Tack Nemo.

Mitt verkliga yrke.

2006-06-05T21:28:00.000+02:00

Förutom att alla människors medvetande är sammanlänkade tror jag också att alla har en tvilling någonstans på jorden. En person som liknar oss åtminstone nästan på pricken. Men det paradoxala är att vi aldrig får träffa henne eller honom. Jag tror att det har att göra med jordens kollaps och sånt. Och eftersom vi inte är Superman som kan flyga motsols runt jorden och få tiden att gå baklänges, ja, du hör ju själv vart åt diskussionen barkar.

Jag blir ofta förväxlad med andra. Men inte med någon jag liknar. Det delikata problemet har däremot en vän till mig. Han är lite lik Andy Garcia och den dagen han får ett tjockt manus i sin hand kommer hans framtid att vara säkrad. Tills någon upptäcker att Andy inte är Andy.

Nä, jag liknar tydligen vanlig butikspersonal. Ok, jag ska förklara. För ett år sedan var jag på Intersport och letade löparskor. Jag är klädd i shorts och pikétröja och ser allmänt städad ut. Däremot ser jag tydligen inte ut som om jag letar efter löparskor. Det kommer alltså fram folk till mig och frågar vart de kan hitta basketbollar och annat, varpå jag hänvisar dem vänligt till avdelningen för basketbollar och annat.

Det brukar gå ganska fort och eftersom jag tycker det är viktigare att hjälpa folk än att informera dem om att jag inte jobbar där, resulterar det i att de aldrig får veta sanningen.
Jag är fast i expeditbubblan. Och jag kan inte komma ut förrän någon upptäcker att jag inte är på riktigt.

En annan gång hände det på H&M. Jag letar efter någon slags kortärmad skjorta och går där bland karusellhängarna. Rätt som det är dyker det upp en tjej som frågar om klänningen hon just håller på att prova sitter bra. ”Ja, men den är lite lös i ryggen, du skulle nog titta på en mindre storlek” säger jag och ska just berätta för henne att jag inte jobbar där. Men hon är redan borta och är på väg till provhytten med en ny klänning. Och där står jag.

Idag hände det igen.

Jag ska åka och slänga diverse grovsopor på tippen och bara för att ge lite mer info än berättelsen kräver var en av soporna min allra första rakapparat - en Braun med trimmerfunktion. Nu har den skurit ihop och har legat ett bra tag under diskhon i tvättstugan. Som en sluss i väntan på slutförvaringen. Den tillsammans med en skruvdragare, ett liggunderlag, en metallgrej, en plastgrej och en massa krukor skulle nu äntligen få vila på tippen bland Dire Straits första vinylplattor, sönderkissade madrasser och mikrovågsugnar från 80-talet.

Jag kommer dit och är för dagen klädd i mörkblå shorts, knallröd t-shirt och mörka solglasögon. Jag ser alltså rätt så avslappnad och på gränsen till tuff ut. Och det är tydligen så man ser ut om man jobbar på tippen, eller är ”King of Garbage” som det står på en dekal på en sån där dumper som mosar ihop och kör bort allt som folk kastar.

Jag har just klivit ur bilen och står och spanar efter rätt container att kasta metallgrunkor i när en herre kommer fram till mig. Han säger att jag ska gå med honom till hans Volvo S80 som står med bakluckan öppen bakom min bil.
”De här plåtarna, kan jag slänga dem i container 5” frågar han och hans fru frågar samma sak fast utan att säga något.
”Ja, du” säger jag och kisar mot container 5. ”Det tror jag faktiskt att du kan” och kommer just på att jag har råkat ut för det igen. Men nu har jag min chans. Nu eller aldrig kan jag spränga expeditbubblan, personalfjättret, kalla det vad du vill.

Jag vänder mig mot mannen och säger ”förresten så jobbar jag inte här, men det kan ju inte du veta”. ”Nähä, men det trodde jag, du såg ut som det” säger mannen. ”Nä, jag ville bara hjälpa dig med din fråga, det är ju inte alltid så lätt att veta var man ska slänga allt konstigt skräp” fortsätter jag och går mot min bil för att ta ut en ihopvikt masoniteskiva.

Är det mina kläder? Är det min längd? Är det min uppsyn? Eller är det något annat? Det kanske är priset jag får betala till Den Onde för alla sköna fotbollsmål jag fick göra i 16-årslaget. Eller för att jag fick spela trummor en kort men intensiv period i gymnasiet. Eller för att jag fick Anki Baggers namnteckning på armen i Folkets Hus i Blomstermåla. Jag får fortsätta att fundera på vad den här pusselbiten i mitt liv egentligen handlar om. Under tiden hinner jag kanske expediera både Fredrik Lindström och Prinsessan Lilian.

av Fredric Alqvist
© 2006.

Göteborgs centralstation kl.13:29

2006-05-23T13:29:00.000+02:00

Det här är en live-rapport. Jag känner mig lite som Adaktusson med medelhavsvarm motvind som lägger hjälmfrisyren i oording. Eller som Alfredius med stridsutrustning i en möjligen fejkad bunker, någonstans i tv-husets källare.

Jag sitter på ett internet-café. Det är första gången för mig. Och lite läskigt. Att betala surfavgift alltså. Jag förbreder mig inför examensdagen imorgon då jag förhoppningsvis bärgar mitt copywriterdiplom. Men det är inte det som är mest intressant just nu. Det är farbröderna på min vänstra sida som just har loggat in.

Om jag skulle beskriva dem kort så är det helt enkelt Hans Scheike och Ingvar Kamprad som sitter där. Got the picture? Och de är precis så datorvana som du redan har gissat. Jag vet inte vad de ska in och titta på men de har uppenbara problem.

Det är Kamprad som håller i musen och är också den som verkar ha mest datorvana. Även om det inte säger ett dugg. Han gnuggar med musen på musmattan som om det är så man startar internet. Han sitter med näsan en decimeter från skärmen och... hörde jag inte ett "jävla" på småländska. Är det Kamprad?

Scheike sitter tätt intill med sitt gulvita skägg och ställer frågor Kamprad inte har några svar på. Ännu ett "jävla skit" på småländska och jag måste glo lite till och är fortfarande inte övertygad om att det inte är Kamprad. Han klickar frenetiskt och svär igen. Så, plötsligt reser de sig och går. Just det, gå till ett bibliotek istället. Böcker trilskas inte.

De verkade vara ett strävsamt par, fast helt hetero. Det strävsamma gayparet satt bredvid mig på tåget från Stockholm. De var söta på något sätt. Den ene, klart dominante och manlige, en man i 70-årsåldern satt och jäste och domderade bredvid sin asiatiske, feminine pojkvän - även han i 70-årsåldern. Den dominante blev serverad kaffe, kokt ägg, bulle, macka och frukt på löpande band. Den feminine, med sin hemstickade korallfärgade kofta lagd över axlarna, njöt av utsikten och såg sådär gulligt glad ut som bara gamla tanter gör.

Men där slutar också jämförelserna med gamla tanter. Han uppfyllde nämligen inte kraven för att få kallas för gammal tant. Dessa är:
Äta glasspinne och låta pappret sitta kvar.
Äta upp HELA äpplet - kärnhus, pinne och allt.
Äta korv med bröd och bara ta senap. ALDRIG ketchup.
Ha plastpåse över huvudet när det regnar.
Tända en tändsticka när hon har fisit.
Färga håret blått.

Göran Ragnerstam for King.

2006-04-17T13:19:00.000+02:00

Nu är det hög tid att starta en fan club för Sveriges bäste skådis. Ska bara fråga honom om det är okej...

Igenkänd men inte känd.

2006-04-09T19:59:00.000+02:00

* Introlåt till tv-serien Cheers. ”Where everybody knows your name” *

Ibland funderar jag på hur de företag jag är kund hos jobbar med sina kundrelationer. Hur många vet vad jag egentligen vill ha?

Häromdagen tänkte jag att lite choklad skulle sitta fint efter sushin jag intog tillsammans med Ramlösa – en lunchkombination jag inte ens önskar min värste fiende. Man rapar nämligen rå fisk resten av eftermiddagen. Som ett sjölejon som varit på studentskiva dagen före.

Ett stenkast från jobbet ligger en tobaksbutik jag ibland slinker in till. Och om inte för att dofta på deras fina cigarrer så kanske bara för ett paket sockerfritt tuggummi. Jag känner igen de två killarna som jobbar där och ibland får jag en känsla av de även känner igen mig.

Men så fick jag lära mig vad ordet stammis egentligen betyder. Jag kommer in, sveper med blicken över de fula spelskärmarna, där en häst som heter Brodde Super just kom före alla andra ute på ett lerigt Solvalla.
”Jag ska nog ha en sån här” säger jag och håller upp en Lindt mörk chokladkaka, 85% kakao. Och precis när jag ska betala och kallprata om cigarrer eller spel, så kommer stammisen in. Eller rättare sagt, han hinner knappt komma in genom dörren innan killen i butiken sträcker sig upp på en hylla och tar ner 2 paket av någon cigarillsort. Stammisen, en grå General Custer-typ i brun Trenchcoat, glider fram till disken och börjar treva efter plånboken.
”Dubbla, va?” frågar killen i butiken.
”Hmmpf” grymtar stammisen tillbaka, vilket betyder en kombination av ”ja” och ”vafan tror du idiot, det är ju det jag har köpt av dig dagligen de senaste 15 åren”.
Allt går mycket snabbt. Och innan jag ens hunnit få upp min plånbok har stammisen försvunnit ut på ett regnigt Karlavägen.

Så ska dom tas, stammisarna. Snabbt, direkt och utan onödiga frågor, även om ”dubbla, va?” har samma innebörd som ”vill ni äta?” som man brukar få höra när man kommer in på en restaurang. Det är ju bara för att vara på den säkra sidan. Och det vill man ju vara – säker på sina kunder.

Vad jag vill säga med det här är att jag inte vill något annat än att bli igenkänd, inte känd, och få ett ”dubbla, va?” innan jag ens hinner säga Cohiba. Eller Lindt 85 % kakao.

Mina relationsexperiment brukar främst rikta sig mot caféer där jag hämtar upp min morgonlatte. Om jag besöker dem i genomsnitt 3 gånger per vecka (och det får räknas som relativt mycket) ökar chanserna avsevärt att jag ska bli igenkänd och kanske en vacker morgon i maj få latten serverad och klar innan jag knappt kommit in genom dörren. Nu bearbetar jag den personen som arbetar flest pass i veckan, för att på så sätt uppnå maximal igenkänning.

Vad jag däremot har upptäckt på sistone är att jag får betala olika belopp för samma saker.
Låt mig utveckla detta.
Oftast köper jag bara en kaffe latte för 25 kronor men ibland även en rätt stor macka med keso och rökt kalkon som är underbart saftig och god. Då brukar notan stanna på 63 kronor. Om detta får man naturligtvis tycka vad man vill. Exempel på detta är: ”Är du dum i huvvet som betalar 63 kronor för en kaffe och en macka?” eller ”Varför inte betala hälften på Seven Eleven så kan du skänka resten till Stadsmissionen?”

Då säger jag nej, jag tänker fortsätta med detta eftersom jag får lite mer än bara kaffet och mackan. Atmosfären på caféet andas något mellaneuropeiskt. Det kan bero på att de spelar fransk musik i sina satellithögtalare och på en plasmaskärm på väggen visar fransk film från 60- och 70-talet. Och så gör de en dålig synkning mellan dessa.
Men, nu till mysteriet med kaffet och mackan.
Om 63 kronor är det mesta jag har betalat så är 37 kronor det minsta – för samma sak. Den personen jag handlar av mest har gett mig priset 53 kronor och 54 kronor. En annan, lite surare person, gav mig 63 kronor. Och häromdagen – en ny person jag inte alls handlat av förut – 37 kronor.

Vad kan jag då dra för slutsatser av detta? Jo, min teori är att kemin mellan mig och den som står bakom disken för dagen är av vikt för hur mycket jag kommer att få betala för min latte och kesomacka. Och enkelt sagt kan det ligga till på följande vis.
Sur person: inget samtal, inte ens kallprat om vädret = 63 kronor.
Trevlig person: flera samtal i veckan till exempel om hur man gör mönster i mjölkskummet = 53-54 kronor.
Ny person: samtal om vitlök i keso, matlagning och ugnsbakade tomater med rödlök = 37 kronor.

Det är ju helt ologiskt. Eller så är den nya personen så taggad på sin uppgift att jag får tokrabatt bara för att jag ska komma tillbaka – och få betala lite mer nästa gång.

Sett ur ett konspirationsteoretiskt perspektiv kan detta vara en smart strategi av caféet för att få sina kunder att köpa mer. De går ut på en hög nivå och sänker den sedan. Eller som i detta fall, drar till med lite olika priser varje gång. För att på så vis göra sina kunder fullständigt yra. Det ska bli intressant att se hur mycket jag behöver prata, och om vad jag behöver prata, för att komma ner till, säg 20 kronor.

Var vill du bli igenkänd?

av Fredric Alqvist
© 2006.

Nytt ordspråk.

2006-03-21T17:26:00.000+01:00

En kortis den här gången.

Nu har fågelinfluensan kommit till Stockholm.
"Bättre tio fåglar i skogen än en i handen".

Curriculum vitae.

2006-02-16T13:47:00.000+01:00

I högermarginalen stod en fyra, följd av åtta plustecken. Åtta stycken.
I normala fall fick man betyget 1 – 5, följt av antingen plus eller minus. Men när det står åtta plustecken efter kan man undra hur många som krävs för att få högre betyg. Jag tror att jag gick i åttan och hade precis fått tillbaka min svenskauppsats.

Jag bläddrade genom sidorna och såg att det fanns en del rödmarkeringar i marginalen. Något om syftningsfel, en kommentar om presens och imperfekt. Ett annat om att ”så kan man inte säga”. Det var nog dessa som drog ner betyget från en femma till en fyra med åtta plustecken, tänkte jag.

Även om detta verkar uppseendeväckande, är det vad som stod i slutet av uppsatsen som är mest intressant. Efter den sista meningen, som för övrigt var densamma som den inledande, hade fröken - jag tror att hon hette Birgitta - skrivit en kommentar. Med rödpennan såklart. Jag har inte kvar uppsatsen, så mitt dåliga minne får återskapa vad som stod skrivet.

”Fredric, det är en hisnande historia du berättar. På en del ställen slarvar du lite, men som helhet är det mycket bra. Du har livlig fantasi och ett målande språk. Du borde skriva i framtiden”.
Sista meningen ekar: ”Du borde skriva i framtiden”.

Det var inte ofta… eh, aldrig, man fick kommentarer av den konstruktiva kalibern. Så mycket verbal misshandel mina mattelärare gav mig genom åren har nog ingen fått. Det var på gränsen till trakasserier. Vad jag, å andra sidan, gjorde med alla ekvationer och formler kan i och för sig ses som ren terror. I alla fall i en mattelärares kommuniströda ögon. Men vad förväntade de sig egentligen av en fullblodshumanist?

Den här uppmaningen, eller rekommendationen, har funnits där i mitt bakhuvud sedan dess. Men jag har inte tagit den på allvar. Förrän nu.

Efter gymnasiet hoppade jag på reklamtåget direkt och oavsett om det var mitt hjärta eller magen som talade till mig hamnade jag i alla fall i källaren på en av de lokala reklambyråerna i staden. Det fanns fem stycken. De behövde någon som kunde göra skyltar, screentryck och dekorera lyxbåtar på 80 fot eller drop in-texter till stans frisörer. Det fanns 23 stycken. Allt detta gjorde jag också och lärde mig under tiden hur det egentligen skulle göras. Enligt chefen kunde det även gå fortare.

När jag kände att det räckte med sky lift-färder i full storm, lila stjärnor på solariekungens firmabilar, lösningsmedlet Xylen och Bookman Bold gjorde jag ett litet reklamavbrott i min karriär. Det bestod av militärtjänstgöring i Eksjös susande skogar och en kortare visit på bygdens, och Sveriges då största, husföretag. Och för att vara ett reklamavbrott upplevde jag det som riktigt lärorikt. Att jobba med hela kroppen är något jag saknar ibland. Då går jag ut i trädgården och planterar träd.

Av de fem byråer som fanns var det bara två av dem jag kunde tänka mig att jobba på. Den andra var ett mediaföretag med både kundtidningsproduktion och reklambyrå. De var i ett expansivt skede och min roll blev, förutom att slå hastighetsrekord med Volvo 740 till SDR’s lokaler i Västervik, även produktionsledare och originalare. Samtidigt.
Min nye chef var helt övertygad om att ett påslag på inköpet genererade mer vinst än om man inte gjorde det. Så efter att ha sålt 100 stycken tidningsställ till ett kompressorföretag för samma summa som jag köpte in det för, började jag generera vinst istället. Det var dessutom roligare.

Sen fick jag möjligheten att prova på fler yrkesroller. Ofta samtidigt, som det gärna blir på landsbygden. Eller, ja, i småland. Ett knäck, som murvlarna kallar det, bestod i att bevaka en spelning med Thorleifs orkester på den lokala dansrestaurangen. Publiken var denna dag uteslutande personer från dagcenterverksamheten i kommunen. Och om dansbandspublik i allmänhet gillar dansband kan man säga att dessa människor lever genom dansbandsmusiken. Min främsta roll var fotograf och jag lyckades plåta en kille som spelar luftgitarr framför bandets gitarrist. En oförglömlig bild jag bär med mig på näthinnan. Men också den otvingade och äkta glädje som fullkomligt strålade ut från publiken.

Sju år hade gått och jag var färdig med gnuggisar, fyrfärgsdelning, tiff-bilder, trumscanner, internets intåg, nätter på chatsidor, nätter med Åbronytt, ombrytning, Syquest, skalpell, folieskärare och vax. En kollega som hade flyttat till Stockholm undrade om jag var intresserad av att börja jobba där. Självklart, var mitt svar.
Han frågade: ”Vad kan du?”
Jag svarade: ”Vad vill du att jag ska kunna?”

Att åka X2000 är som att flyga på marken. Jag flög även utan X2000 tack vare de fjärilar jag hade i magen inför mitt första möte på en av Sveriges största och bästa DM-byråer. Det var VD och byråchefen som höll mötet. Och om jag inte minns fel var även deras bästa AD med - en av de trevligaste människor jag träffat. Medan VD avfyrade sina frågor med kikarsikte satt byråchefen och bara myste. Det var meningen att jag skulle börja jobba som AD-assistent men tydligen var det två viktiga frågor kvar innan det kunde bli aktuellt. Och det var byråchefen som laddade och sköt från höften.

”Är du religiös” frågade han.
”Nä” svarade jag.
”Dricker du sprit” frågade han.
”Ja” svarade jag.

Efter det var det klart. Jag började som AD-assistent, och inget annat den här gången. Men efter bara ett knappt år blev jag inkallad till VD. Stämningen var tät och i det lilla konferensrummet satt en kvinna jag aldrig träffat förut. Jag hade verkligen inte en aning om vad som skulle hända men det kändes lite konstigt. Jag blev presenterad för kvinnan som skulle bli VD för ett nytt bolag under det jag jobbade på. Och jag skulle bli AD. Jag tyckte att det lät som en bra idé och personligen behövde jag ingen betänketid alls.

Det nya bolagets lokaler kunde inte vara coolare. På tionde våningen i ett av Hötorgsskraporna hade vi utsikt över hela Sveavägen och halva kungariket. Man såg nästan ända till Mariannelund. Jag jobbade och festade hela min vakna tid och jag vet nu hur bokklubbsvärlden fungerar. De bytte marknadschefsassistent så ofta att det var en ny varje gång vi hördes på telefon. En välgörenhetsorganisation var vår första kund, och också den som hängde med oss längst innan vi började jobba med ”den andra”. Jag har upplevt fusion och fission, uppgång och fall…ande börs. Men hela tiden haft en stark tro på att vi någon gång skulle bli Sveriges bästa DM-byrå. 2003 blev vi det. Jag har fortfarande lite svårt att greppa det.

Under hela min resa på reklamtåget har jag mestadels jobbat med färg, form och layout. Och förutom det jobb som ad:n och copywritern har gemensamt, som är själva idéfasen, har jag trott att det skulle förbli så. Ända tills jag började tänka på vad min gamla svenskafröken skrev med rödpennan i slutet av min uppsats.

Den 20 februari, ungefär 22 år senare, börjar jag utbilda mig till professionell copywriter. Och om jag skulle betygsätta mitt beslut skulle det utan tvekan få en klockren fyra. Följd av åtta plustecken.

av Fredric Alqvist
© 2006.

Antagonisten.

2006-02-06T22:03:00.000+01:00

Vi är osams igen.
Han skvätter vatten i mina ögon och på mina jeans. Precis i skrevet så att det ser ut som om jag har kissat på mig.
Den jäveln.
Jag slungar in honom i kaklet med ett smack. Han glider långsamt ner och rullar åt sidan. Tar igen sig. Samlar krafter. Reser sig igen och går till attack. Jag parerar men tappar taget om diskbänken. Han landar på min fot och jag känner en värme sprida sig. Först är det lite skönt. Sen, bara obehagligt.
Kallt.

Jag lyfter upp honom och vrider runt hans kropp så att det liksom rinner ur honom. Fan, vad han luktar illa. Mer än någonsin. Slutet är nära nu. Han har inte lång tid kvar.

Jag trycker ner hans ansikte i vasken. Bland potatisskal och fettslamsor. Han säger inte ett ljud. Jag byter grepp och klämmer åt om halsen, trycker till. Ett blött gnissel hörs och jag håller kvar tills det blir helt tyst. Sedan håller jag kvar ett tag till. För att vara helt säker. Jag släpper försiktigt. Mina fingrar har domnat bort. Inte en rörelse. Inte ett ljud.
Är han död?
Har han äntligen gett upp?

Jag hänger honom på kanten av diskbänken och släcker i taket. Det är inte över än. I morgon ska vi drabba samman igen.
Och nästa dag. Och nästa.
Det finns bara ett sätt att få slut på honom. Att skicka honom till soptippen där ingen kan höra. Där ingen bryr sig om det döda. Där allt dött är som en enda levande massa. En levande, död massa som ingen vill ha.

*** 10 minuter tidigare ***

Jag står i köket och nynnar på The soundtrack of our lives ”The new Messiah”. De andra i familjen är på väg upp för att se på lite tv innan läggdags. Jag är snart klar. Ska bara diska ur pastagrytan och torka av köksbordet.
Alldeles snart klar.
Då gör han det. En illa utförd Mollbergare och han landar på rygg med ett plask. Det gjorde säkert ont. Vilken dåre. Han dyker ner i sörjan av pasta och smör. Bryr sig inte att sikten är obefintlig. Dyker till botten. Jag trevar efter honom och får tag. Han kränger och glider ur mitt grepp. Han suger sig fast på kastrullbotten och blir ett med den.

Jag häller ut vattnet och spolar rent. Rakt på hans rygg som sväller upp. Han släpper taget och halkar ut i vasken.
Jag svär tyst.
Vi är osams igen.

av Fredric Alqvist
© 2006.

Nyårsskrönika.

2006-01-01T18:16:00.000+01:00

Det är kontrasterna som gör det.

Yin och Yang.
Hög- och lågkonjunktur.
Dag och natt.
Özz Nujen och humor.

Varför avslutar man varje år med att ge sin kropp en smäll på käften och starta det nya med en smekning på kinden? År efter år efter år. Då är det ju inte så konstigt att man behöver konstruera nyårslöften för att stilla sitt samvete.

Tänk dig att du startar året i din Bulldozer med vilken du skjuter allting framför dig. Vardagen går hyfsat smidigt men ju längre fram på året du kommer, desto segare går det. Till slut börjar Bulldozern gnissla och lukta bränt. Och framför dig ligger en hög bestående av löften från förra året, för mycket jobb, för lite tid med familjen, bakfyllor, banklån, tandläkarbesök, McDonaldsmat, julbord och ännu mera löften inför nästkommande år.

Det tar tvärstopp. Bulldozern har skurit ihop och en låga slår upp från den överhettade motorn. Du måste söka skydd. Du ringer en vän du inte har hört av dig till på ett år.
Upptaget.
Högen tornar upp sig framför dig och du beslutar att ta dig igenom den. Rakt igenom, med kniv och gaffel som enda verktyg.

Det är slutet av året och det är dags att misshandla kroppen så illa att du inte kommer att återhämta dig förrän ett kvartal senare. Men med hjälp av ett årskort på SATS Sportsclub, fruktdryck och fibrer blir allt bra igen.

Själv har jag inga problem med frukt och fibrer. Det är träningsbiten jag har svårt för. Jag har faktiskt en riktigt bra träningscykel, en Kettler, vad nu det betyder. Fast själva träningen på den är allt annat än konventionell. Den består nämligen i att jag bär den mellan förrådet och huset i väntan på att jag ska bestämma mig för vart jag vill ha den. Och om jag tänker börja cykla på den. Men på hälsoundersökningen visade det sig att jag hade konserverat delar av min kondition från sommarlöpningen. Det räcker för mig. Konserverad form är utmärkt form.

Det är den första dagen på det nya året. Jag har forcerat högen och kommit ut på andra sidan. Jag borstar av lite Teliaräkningar från axeln, gnuggar bort melatoninet ur ögonen och ser året framför mig som en fotbollsplan en dag i juni. Jag är fri med bollen och målvakten har solen i ögonen.
Och på tal om det.
Fotbolls-VM i Tyskland kommer att vara min smekning på kinden under större delen av 2006.

av Fredric Alqvist
© 2006.

Doktorn kan komma.

2005-12-20T21:39:00.000+01:00

Visst är det skönt ändå, att vi får så bra vård för våra skattepengar i Sverige?
Visst är det bra att man inte behöver hosta upp en halv månadslön för ett läkarbesök?

Idag var jag nödgad att besöka doktorn för att visa upp en hudåkomma som en halsinfektion tydligen är upphovsmakare till. Det kan bli sådär ibland om man som jag har psoriasis latent i kroppen. Det var tio år sedan sist. Då vaknade jag mitt i natten av att jag höll på att kvävas. En kraftig halsinfektion satt gränsle över min hals och ville inte släppa greppet. Dagen efter hade små röda fläckar, stora som tioöringar, slagit upp på delar av kroppen.

Det är ingen som vet varför det händer. Bara att det gör det. Men det finns bot på jävelskapet. Salva under några veckor och lite sol, eller solarium eftersom nätterna nuförtiden är 18 timmar långa och dagarna alltså 6. Jag kommer med andra ord att se ut som en grilloljemarinerad snigel den närmaste månaden. Men hellre det än att se ut som Beetlejuice.

Men för att återkomma till den Svenska sjukvården och vad vi får för skattepengarna vill jag gärna dela med mig av dagens upplevelse på Läkarhuset vid Odenplan. Det började med att jag var lite sen. Jag hade beställt tid till 14:45 men då befann jag mig på bussen någonstans på Odenplan. Jag ringde dem för att tala om att jag var på gång men avslutade samtalet efter en stund. Jag kom nämligen på att även om jag har avtalat tid så innebär det inte (läs: aldrig) att jag får träffa doktorn då.

De har ju patienter före som drar ut på tiden och det vet alla som har avtalat tid. Alltså kommer ingen i tid, vilket får till följd att ingen av de avtalade tiderna kan hållas – eftersom alla tror att det beror på att doktorn är långsam. Och sådär håller det på.

Jag kommer in i entrén som består av 3 st hissar och en gigantisk tavla med alla läkares namn och specialområden utmärkta. Stressad som jag är tror jag att tavlan innehåller namnen på hyresgästerna men ser sedan att de flesta heter Rosenrosen, Heller, Jurklev, Bulgur och Trosslob och förstår då att jag har med läkare att göra. Det kan vara därför det heter Läkarhuset.

Jag tror att jag ska till våning 4 eftersom det sitter många hudspecialister där. Jag trycker på hissknappen – HIT – men ser att ingen av dem går till BV, bara till översta våningen. Det här kommer att ta tid, tänker jag. Så jag rusar upp för trapporna istället, dundrar in på fyran och säger att jag har beställt tid. En sköterska tittar på mig som om jag kommer från framtiden och säger att jag nog ska till våning 6. Jag tittar tillbaka på henne som om hon kommer från medeltiden och slänger mig ut i trapphuset igen. Ett par kliv och jag är upp på sexan.
Tadaaa!
Jag kommer in i ett väntrum som är obetydligt större än en garderob. I garderoben sitter två kurdiska tjejer som pratar svensk-kurdiska med varandra. Jag förstår alltså inte riktigt vad de säger. Och det var säkert deras plan när de fick syn på svennen som störtar in och ser ut som om han kommer från framtiden.

Jag uppfattar i alla fall att de har suttit där i en halvtimma och att de börjar bli otåliga. Ändå får jag gå in före dem. De svär på kurdiska. Väl inne i det heligaste möts jag av en doktor i 50-årsåldern. Hon frågar varför jag är här och jag ger henne svaret. ”Kan du ta av dig på överkroppen”, säger hon och hämtar en smal blompinne ur en låda. Jag hinner knappt få av mig tröjan innan hon har raspat mig med blompinnen och säger att jag kan klä på mig igen. Det kallar jag undersökning. Jag trär på mig tröjan och då har hon redan hunnit skriva ut receptet. ”Det blir 260 kronor”, hasplar hon ur sig.

Mina damer och herrar. Jag har just besökt Sveriges dyraste läkare. Eftersom det tog ungefär 2 minuter för henne och det kostade 260 kronor innebär det en timpenning på 7,800 kronor. Det är väl vad Bill Gates debiterar för ett toalettbesök. Fast i dollar.

”Du tar väl kort?” säger jag och är på väg att ta upp det. ”Nä” säger hon och tillägger att hon gärna vill att jag ska betala med jämna pengar. Jag ser mig omkring, men kan inte se någon pizzaugn. Det är inte lite hon begär, doktorn. Men, hon är säkert duktig på det hon gör. Jag går ut och till Apoteket och ska just ta ut pengar när min telefon ringer. ”Hej, vart tog du vägen? Jag har lite bråttom”. Det är doktorn igen.

Jag åker upp till henne och är inte överens med mig själv om jag ska klippa till henne eller bara ge henne pengarna och åka hem. Det slutar i alla fall lyckligt för oss båda. Hon får mina pengar och jag hennes ”lycka till”.

av Fredric Alqvist
© 2005.

Min medeltid är nu.

2005-12-11T21:50:00.000+01:00

Kom och köp melatonin!
Sänkt pris idag, obegränsade mängder!
Kom och köp!
Melatonin till alla som vill ha!

På senare tid har det varit mycket diskussion om hur länge oljan ska räcka, hur etanolen påverkar människor och miljö när den används i sträng kyla samt växthuseffektens allmänna inverkan på moder jord.

Frågor som dryftats är också vad man ska göra med alla träd som stormen Gudrun svepte omkull för snart ett år sedan, hur stor kvoten för Östersjöfisket bör vara samt hur mycket kontanter Securitas får transportera vid ett och samma tillfälle.

Det snackas också en hel del om Paris Hilton, Natacha, Ernst Kirchsteiger samt Ebba von Sydow.

Men det är ingen jävel som ens nämner att jag är den störste producenten av sömnhormonet melatonin. Jag skulle kunna söva världens alla hyperaktiva småbarn, hela New York city samt, med lite hjälp av Hans & Greta, även Martin Timell.

I våra huvuden finns det, förutom en grå geggamoja som rymmer allt ifrån vilken sida av vägen man ska köra på till vilket politiskt parti man tror luras minst, även något som kallas tallkottkörteln. Jag har aldrig sett någon, men med hjälp av min grå geggamoja drar jag till med en vild gissning att den ser ut som en tallkotte. Den får se ut som en jordnöt om den vill.

Om den körteln får mycket ljus på sig, via våra ögon, producerar den mindre eller inget melatonin. Vi känner oss pigga och alerta. Om den således får mindre eller inget ljus på sig tror den att det är natt och börjar tillverka för fullt. Vi blir dåsiga och trötta. Så långt är det logiskt och ganska bra att det finns. Problemet är bara att Sverige, just den här årstiden, är mörkare än Darth Vaders armhåla och att det enda ljus som når ens tallkottkörtel är helljuset från den mötande trafiken på väg till jobbet.

Snart inträffar tydligen vintersolståndet, vilket innebär att klockan 19:35 på onsdag den 21 december lutar jordaxeln på norra halvklotet som allra mest bort från solen.
Som om den skulle vara rädd för något.
I höjd med Stockholm är natten ungefär 18 timmar lång, vilket borde ge även en sådan som Tore Skogman depression. Men det är inget mot Kiruna. Där går solen inte ens över horisonten. Det är dagen då alla Kirunabor önskar varandra god natt.

Nu och fram till vintersolståndet släpar jag mig fram som Boris Karloff i Frankensteins monster. Jag äter frukost i det flämtande stearinljusets sken, ett ljus som bara Kubrick har lyckats filma i. Jag borstar tänderna under 40 watt. Jag åker till jobbet i skenet från iPoden.
Jag arbetar en dag med datorskärmen som enda ljuskälla. Och jag åker hem i mörker då iPodens batteri har lagt av. Mitt melatonin är min melankoli.

Men efter mörker kommer ljus, efter Sopranos kommer Six feet under, efter TV4s femtonde reprisering av alla Jönssonliganfilmer kommer den sextonde…
Det finns trots allt hopp om en ljusare tid. Och även om oljan skulle ta slut, etanolen utveckla formaldehyd och växthusgaserna sakta men säkert kväva vår jord, kommer åtminstone jag att vara lite piggare den 22 december. Jag ser redan fram emot det.

av Fredric Alqvist
© 2005.

Julrush & barracudor.

2005-12-06T22:06:00.000+01:00

Då var det snart dags igen. För julen.

Själva julafton och efterföljande dagar är målet. Det är där vi vill vara redan nu.
Vårt Nirvana på jorden.
Men njutning har sitt pris. Liksom mycket annat.
För att bli bra i en sport krävs träningsvärk. För att lyckas i skolan krävs koffeintabletter och för att få ragg på krogen krävs att man kommer ihåg att ta bort hushållspappret man knölat ner i kalsongerna för att ge ett fördelaktigt yttre. Du kommer väl ihåg att skönhet kommer inifrån, eller hur det nu var?

För att få en god jul och ett gott nytt år måste vi först forcera några hinder på vägen. Det första, och antagligen största, heter julhandeln. Där ligger de som drakar, redo att sluka oss hålögda människor, med kreditkorten i våra svettiga händer. Drakarna - Åhléns, NK och Gallerian - äter oss levande, men vi känner ingenting. Våra skrik hörs inte förrän en månad senare.

I helgen lyckades jag faktiskt beta av de flesta julklapparna. 80 % av dem fann jag på leksaksaffären, som är som att gå in i lustiga husets spegelrum hög på Irakiskt fultjack. Det finns ju ingen som helst logik i hur man ska hitta det man söker där. Hmm, låt se, leksaksborrmaskiner…kan de ligga vid de rosa fluffkaninerna som kissar om du trycker dem på magen, eller kanske bakom de gigantiska radiostyrda bilarna som klarar av att forcera en gipsvägg?

Jag frågar en tjej som ser ut att väga ungefär lika mycket som den radiostyrda bilen, om var jag ska leta. Hon pekar åt flera riktningar med sina ormarmar och vänder dessutom ansiktet mot hyllan med modellera så att jag inte kan höra vad hon säger. Fine, tänker jag, jag letar själv. Till slut hittar jag den. Såklart. Den ligger ju tillsammans med plasthammare, plastbultar, låtsastumstockar och hjälmar. Det borde jag ha förstått.

Åhléns kosmetikavdelning är som ett korallrev med barracudor. Vem av de vitdräktade, underlagskrämspacklade, lösögonfransade, silikonbetuttade, botoxläppade expediterna ska jag, eller rättare sagt min sambo, välja…att undvika? Är det någon skillnad på produkterna?

Jag är som någon i serien Lost. Det enda jag har att klamra mig fast vid är den gigantiska kartongen med leksaksgaraget som grabben ska få. Vart jag än vänder mig ser jag kvinnor i vita dräkter med pussiga munnar. Och min sambo är betet på kroken.
Där!
Var det inte en barracuda?
Min sambo försvinner i en virvel av rouge, brunkräm och testprodukter. Lönlöst att ens försöka rädda henne. Nu får hon klara sig själv. Jag fördriver tiden med att stirra på en vitdräkts silikontuttar. Hon packar upp en låda och ställer produkterna på hyllor. Och hennes tuttar är lika stela som hennes ansiktsuttryck.

En barracuda glider fram mot mig. Hon försöker förgäves se ut som 20, men hennes gälar och bukfenor avslöjar hennes verkliga ålder.
- Kan jag hjälpa till med något? säger hon och pekar subtilt med en konstgjord nagel mot Biothermes herrprodukter.
- Nä, jag bara väntar (på att min sambo ska komma ganska levande ur den andra barracudans käft).
Hon försvinner tillbaka till sin håla och hennes kollega, muränan, glor mot mig med en nyans av förakt. En svettpärla tränger sig igenom min panna och det känns som att bli skjuten av en blåsrörspil.

- Så, då var jag klar, säger min sambo som istället för huggmärken och uppfläkt hud kommer bärande på en påse med en massa saker hon tydligen behöver. Dessutom ser det faktiskt ut som om hon har solat. Vad är det de har smörjt på?

Nåja, nu har vi i alla fall kommit lite närmare Nirvana. Hoppas bara att det kommer lite snö snart. Så att ungarna har något att åka på. Och jag, något att sätta skyffeln i.

av Fredric Alqvist
© 2005.

Enkel biljett till Himlen.

2005-11-24T15:32:00.000+01:00

När man dör är inte livet slut.
Det blir inte svart.
Det blir inte tyst.
Jag vet. För jag har just varit där.

Det var en mörk och blåsig dag i slutet av förra veckan. Jag och några kollegor tog en lite längre promenad genom stan för att gå och äta lunch. När vi lämnade kontoret ilade en känsla genom min kropp som sa att vi kanske inte skulle återvända igen. Åtminstone inte med samma känsla som innan.

Vi gick där och pratade. Några skulle ta ut pengar och kom på efterkälken. Vi andra skojade om att vi kanske skulle slinka in på Lamborghinis bilaffär på Strandvägen och slå till på den där gula Djävulen som stod och glänste en halvmeter från fönstret. Vi var lite extra uppsluppna den här dagen. Vi skulle ju faktiskt äta finlunch.

Under min tid i huvudstaden har jag besökt en hel del restauranger som har fått tungan att slå knut på sig själv. Inte bara på grund av det svåra uttalet på vinet utan också tack vara en portvinssås som har fått stå och reducera sedan Gustav III:s tid. En del ställen har med sin stjärna utlovat det bästa, men kanske inte alltid levt upp till det. Andra, lite mer anonyma, har däremot fått gästerna att ramla av stolen tack vare sina gastronomiska saltomortaler.

Det finns stunder i våra liv då vi får en tillfällig kontakt med den spirituella världen. Vi lämnar den fysikaliska, som med sitt skruvstädsgrepp håller oss på plats i vardagen. Du känner säker igen det själv. Den där gången på gymnasiet när du kanske spelade i något band och ni upplevde total samstämmighet. Eller när du spelade fotboll eller hockey och det så kallade mönsteranfallet infann sig. Klapp, klapp och mål. Det är sådana gånger man vet att den som intervjuas efteråt och på frågan: ”Hur kändes det när du gjorde mål?” alltid svarar: ”Jag vet inte”.

Det är när vi får en glimt av den andra sidan vi vet att vi måste leva vidare. Det finns något att kämpa för. Vi har just fått erfara meningen med livet.
Vad bra. Då är vi klara med det djupa.

Jag vet inte hur det gick till men plötsligt var vi framme vid Himlens portar. Antagligen hade vi tagit ut den där Lamborghinin, pressat den på en höstlövad väg på Djurgården och avslutat färden i en 500 årig ek borta vid Prins Eugens udde. Vad vet jag? Men antagligen var det värt det. Nu stod vi i alla fall där och om man tittade efter fanns det en blå neonskylt över portarna. Jag vred på huvudet åt lite olika håll för att försöka få det till ”Himlen” men det blev bara P&N hur jag än försökte. Paul & Norbert? Var det de som drev Himlen AB?

Vi öppnade portarna och ett slags baksug höll i dörrarna så att vi fick ta i lite extra innan vi gjorde entré till matsalen. En hurtig kille med 80-talsfrisyr a la bröderna Gibb kom emot oss och visade oss fram till vårt bord. I lokalen gled även en klonad version av Gibb-killen omkring, fast utan det långa håret. De kändes i alla fall proffsiga. Det ska gudarna veta om man ska få jobb i Himlen AB.

Menyn vi skulle få uppleva bestod i grunden av någon slags snacks, en aptitretare, hummersoppa, en liten sallad och avslutningsvis Wallenbergare gjord på rådjur.

Då tar vi det från början igen.

Snacks. Inte jordnötter eller chips utan en liten tallrik med 3 olika kreationer. En klick grön ärtpuré tillsammans med någon slags fisk. En oxfilécarpaccio med tryffelvinigraitte och en liten getostbit på syltade kantareller.

* torkar saliven av tangentbordet *

Det kallar jag snacks.
Sen var det dags för aptitretaren. En stor tallrik med en liten fördjupning i mitten, fylld med krämig jordärtskockssoppa. Den slank ner som en olivoljepenslad sugga i en vattenrutschbana. Jag började ana att fortsättningen inte skulle bli sämre.

Mitt i vår diskussion om den monetära unionen och fastighetsskattens konsekvenser för boende på Färingsö gjorde hummersoppan entré. Den kom inte ensam, utan med en bit marulkskind. Undrar om kocken blev biten av marulken när han skulle filéa den och bet tillbaka – i kinden. Och så i sautösen med den biten.
Med silverskedar som var obetydligt mindre än ett decilitermått paddlade vi i oss soppan. Det enda som hördes var ljudet av marulkskinden mellan våra malande tänder. Lite gnissligt men samtidigt mjällt. Hade det varit okej att slicka ren tallriken hade jag gjort det.

En liten sallad kom ut på en lustig tallrik och jag tänkte att, nu ska man väl få lite andrum och tid för reflektion. Men icke. En tomatvinigraitte, som låg ringlad över salladen, exploderade i munnen och jag är övertygad om att salladen lika gärna kunde ha varit ogräs.

Fortsatt smuttande på det franska vinet med det svåra namnet. Nöff och papp-någonting. Tänker inte fråga mer om det utan litar på att Gibb-killen inte lurar på mig något skit. Fast jag ska erkänna att franska viner inte är min styrka. Den sitter mer i svensktillverkade sädesdrycker och ekologiskt odlade druvor från Kalifornien.

Trumvirvel. Det är dags för Wallenbergaren gjord på rådjur. Där kommer den, tillsammans med svart trumpetsvamp, reducerad sky och potatispuré. Jag känner att jag kommer att få svårt att hålla tyst efter första tuggan. När jag hör ord som Wallenbergare tänker jag osökt på herrarna G W Persson och Guillou på Fagerhult. Det var där G W Persson lade grunden till sin fetma när han enbart visade färsen för grädden innan det var dags att steka. Ord som rådjur ger mig bara obehagliga bilder av en långhårig blond norrman som ser ut som och låter som en kvinna, och som i enbart kalsonger och hagelgevär är redo att begå ett brott från sovrumsfönstret.

Bort med de bilderna och ut med orden: Fyyyyyy faaaaan vaaaaad gooooott! Kanske det godaste jag ätit. Möjligen lite för mycket salt i purén. Det ska gudarna också veta, att potatispuré oftast är något som antingen blir för smörigt, för salt eller för klibbigt. Utom när jag gör potatismos till ungarnas köttbullar. Det blir tamejtusan alltid bra. Nästan.

Vår tid i Himlen är över och jag tittar ut över Nybroviken. Mörkret har lättat och jag ser ett ljus strila in mellan gardinerna. Blåsten har avtagit och det är dags att gå tillbaka till kontoret. Jag känner mig nästan religiös, fast utan händerna mot himlen. De har redan gett kocken en spontan applåd och får nu vila i jackfickorna när vi går ut på Strandvägen och lämnar den blåa neonskylten bakom oss.

Men i mitt huvud sitter känslan kvar.
Som en kalvkotlett på en kakelvägg.

av Fredric Alqvist
© 2005.

Enkel biljett till Helvetet.

2005-11-17T13:59:00.000+01:00

* tvättar händerna, men lukten sitter kvar. En unken suck av död *

Det här är en berättelse om en plats alla vet existerar, men som de flesta inte kommer att behöva besöka. Minst chans är det för dig som bor i hyresrätt.

Äckel, död, ångest, skräck.

Jag planterar några ord i ditt huvud. Jag gör det som en uppvärmning inför det jag nu ska berätta om. Jag gör det för din egen skull.
Och min.

Någon gång har du säkert funderat över Himmel och Helvete och vi kan väl vara överens om att Himmelen serverar vaniljsås då Helvetet bjuder på grisfötter och att Himmelen är ljus och behaglig då Helvetet är mörkt och kvalmigt? Bra.
Vi upplever våra egna små Himlar och Helveten då och då och det är det som utgör den så kallade vardagen. Det är därför man kallar vardagen för grå. Det är ett genomsnitt av ljust och mörkt helt enkelt. Men ibland känns det som om man står och vinglar lite närmare kanten till antingen det ljusa eller det mörka. Som om man helt plötsligt skulle dras in i det och kanske aldrig mera återvända. Som den lilla flickan i Poltergeist.

I torsdags trodde jag att min stund var kommen. Och ganska snart blev jag varse att det inte var vaniljsås jag kunde förvänta mig.
Ta nu någons hand. Tänd alla lampor. Titta under sängen.

Vi är precis klara med middagen och resten av familjen är på väg till övervåningen för lite film innan läggdags. Jag står ensam i köket mitt ibland spillrorna efter Spagetti Carbonara med bacon. Det är dags att diska undan och jag har kvar traktörpannan och pastagrytan.
En blandning av vatten, diskmedel, grädde, stekfett och en tyst svordom virvlar ner i avloppet och jag ska bara släcka i taket och hänga upp handduken.

Då händer det.

Som en Marulk i Marianergraven som fastnat med pungen i en mördarsnäcka. Eller som en sjunkbomb i en sjö av ärtsoppa. Ett egendomligt ljud strömmar emot mig.
* blouurph *
Instinktivt trevar jag efter något att skydda mig med och får tag i min antagonist – disktrasan. Disktrasan och jag är inte de bästa vänner, även om vi umgås nästan varenda dag. Det värsta han brukar ställa till med är att alltid envisas med att dyka i den gryta jag just ska diska ur. Även fast jag har hängt honom prydligt på kanten. Han älskar tydligen att bada i allt som inte är rent vatten. Vilken dåre.

Jag kramar om den så knogarna vitnar när jag lutar mig fram över diskhon. Där, igen. Ljudet.
* bloooouuurpff *
Jabba de Hutt släpper en brakare rakt i mitt ansikte. Vattnet, eller rättare sagt vad som ser ut som vatten med diskmedel, grädde, stekfett och en tyst svordom, står helt stilla. Nej, vänta förresten, det sjunker långsamt, långsamt. En klen tröst i sammanhanget. Det som ger mig ångest är inte geggamojan i sig utan att jag under hela onsdagen försökte lösa upp stoppet med diverse pulver som ska lösa upp geggamoja i avloppsrör. Inte den här sorten.

Jag vet nu vad som stundar. Jag lägger ifrån mig disktrasan, mitt enda kvarvarande vapen mot ondskan. Med sänkt blick faller jag på knä och öppnar Helvetets portar. Dörrarna går långsamt upp och framför mig vrider sig vita plaströr som i smärta. Och i dess blodomlopp pumpas fett och matrester runt. Fast inte just nu. Det verkar som om Odjuret har fått ett plötsligt fall av åderförkalkning. Och jag är dess räddare i nöden. Jag är ödmjuk inför uppgiften och tar ett stadigt tag kring halsen och vrider om. Ett stön följt av ett pys hörs och utrymmet under diskhon fylls av en svag svavellukt.

Jag lyckas separera övre delen från den undre och ur glipan som nu skiljer dem åt rinner något grått och aladåbliknande som jag tvivlar på har ett namn i ekosystemet. Till och med bajs har högre rang. Jag ryggar tillbaka som om det ska gå till attack. Dess blotta närvaro är nog.
Jag flyttar sophinken, som även den har stigit i grader, så att det gråa kan åla sig ner i den och försvinna för alltid. Med ficklampans hjälp och en omöjlig vinkel på kroppen försöker jag få en skymt av det vertikala rörets slutdel – den som mynnar ut i fan vet vad. Förutom ett skum med matrester, hår och skräp ser det faktiskt ut som ett öga stirrar på mig.

Jag släcker ficklampan och tar fram Din Del. Visserligen verkar det som om jag just har upptäckt varifrån Vardagen kommer, men att få ut eller bort den, det får ett proffs med högtryckstvätt göra.
Jag tänker se klart Superhjältar. För trettonde gången.

av Fredric Alqvist
© 2005.

Det är utsidan som räknas.

2005-11-15T20:33:00.000+01:00

Skönheten kommer inifrån. Jaså?

Så länge jag har levt har det i alla fall varit tvärtom. Om inte, varför spenderade jag som tonåring veckopengen och tid som egentligen inte fanns, på hårstyling i form av raklödder, tyskt hårspray (nära besläktad med Radar), extra hårt gel samt vit färg som kunde ha varit vilken våtrumsfärg från Becker som helst?
Varför gjorde alla mina vänner samma sak? Och varför blev ingen framgångsrik på det de istället sa, inte uttryckte med sina kläder eller frisyrer? Only The Force knows.

Jag är rädd att vi människor inte klarar av att stå emot naturens krafter. Krafter som en gång för länge sedan beslutade att ”First impression” snarare än ”Second opinion” skulle råda. Djurens värld är full av färgglada rövar, överdimensionerade näbbar och praktfulla fjäderskrudar. Inte fan förväntar sig honan som Mandrillhanen Magnus limmar på, en recitation från Romeo och Julia? Nä, det är han med det färggladaste ansiktet och den snyggaste röven som får ligga. Alla dom andra får snällt masa sig tillbaka till djungelns bakgård för ytterligare upprustning.

Men det finns såklart undantag. Jag är inte riktigt säker på att Luciano Pavarotti tillhör historiens vackraste män. Men sjunga, det kan karln. Och just i hans fall kanske man kan tala om att skönheten kommer inifrån.

Om vi tittar på sådant vi konsumerar är det samma sak som med Mandrillhanen Magnus. Det går inte sälja en produkt om den inte ser lite bättre ut än vad den egentligen är. Det kallas reklam och är något jag dagligen säljer min inte så färgglada röv till. Alla vet att förpackningen ser bättre ut än innehållet. Alla vet att hamburgaren på bilden ser ut som om någon har lagt distanser mellan brödet och köttet, sprayat med silikon och hotat med knytnäven om den inte sträcker på sig vid fotograferingen. Alla vet att Coca Cola innehåller en jäkla massa socker, färgämnen, kolsyrat vatten samt koffein och en myt om att det en gång i tiden även innehöll restprodukter från kokablad. Alla vet att alla jeanssorter håller hyfsat samma kvalitet.

Idag åt jag kåldolmar till middag. Vi brukar köpa Dafgårds eftersom de, hör och häpna nu, ser lika goda ut på förpackningen som de faktiskt smakar. Detta är någon slags felande länk jag har tänkt undersöka ytterligare. Hursomhelst eller, hur eller hur, som vi säger i småland, så tänkte jag i alla fall dryfta ett mysterium med dessa kåldolmar.

Vi är väl vid det här laget vana vid att lingonsylt vi köper förutom lingon och socker även innehåller någon slags ”nästan gratis” utfyllnad, som ska göra produkten mer vinstgenererande. Vi vet också att hamburgerkedjan MAX faktiskt har lyckats tuta i majoriteten av alla hamburgerfantaster att köttet i deras hamburgare är 100 % kött när det MAX egentligen säger är 100 % svensk kött. Det är en helt annan sak och lämnar således utrymme för diverse ”nästan gratis” utfyllnad som jag inte ens törs spekulera kring. Sist jag åt där (den sista gången också) visste jag inte riktigt om min hamburgare innehöll nötkött eller kyckling. Och du vet ju vad man brukar säga om suspekta maträtter som orm, svartsork och krokodil? Just det, det smakar som kyckling.

När man läser på förpackningen till Dafgårds kåldolmar får man först veta att de gör dem för hand och efter ett gammalt recept. Om detta stämmer är jag imponerad. Och jag tror att det inte finns någon anledning att tvivla. Vänder man däremot på förpackningen och läser innehållsdeklarationen börjar det konstiga. Förutom nöt- och griskött innehåller kåldolmarna även ”nästan gratis” utfyllnad som t ex potatisflingor, kokt ris och aromer. Ge mig lite ostkakearomer så ska jag smaksätta en gammal sönderjuckad IKEA-madrass och sälja framgångsrikt i Östermalmshallen under namnet ”Smålänningens Ostkaka”. Redan här är jag nästan beredd att hosta upp det jag ätit. Sen kommer en rad som måste ha specificerats av ett barn. Det står så här: Innehåller 15 % kött och 63 % kåldolme (!). Inte så klockrent vare sig matematiskt eller logiskt tycker jag. Eller så är jag inte införstådd med att det är själva kålen som kallas för kåldolme. Jag blir ändå orolig över att man satsar 85 % på kål och ”nästan gratis” utfyllnad och bara 15 % på kött.

Men egentligen är det inte det som gör mig mest orolig. Utan det är när min 1,5 årige son pekar på teven, som visar Fredrik Reinfeldt, och säger: pappa!

av Fredric Alqvist
© 2005.

Pengar & ettor & nollor.

2005-11-03T21:40:00.000+01:00

Kommer du ihåg känslan första gången du hittade pengar, kanske utanför affären eller rentav på skolgården? Kommer du ihåg hur det rusade till i kroppen när du insåg att du plötsligt skulle bli lite rikare? Jag glömmer det aldrig.

Det är en blåsig vårdag 1983 utanför Stadshotellet i Vimmerby. Jag har lunchrast och tar en promenad i centrum. Utanför Dahlbergs Elektriska, ett flaskkast från Stadshotellet, ser jag ett välbekant papper sitta och darra i en snårig buske. Jag ser mig om och tar några bestämda steg mot papperslappen. Pulsen ökar i takt med mina steg och när jag står en meter ifrån ser jag att det är en hundralapp. Nu var kanske inte en hundralapp någon förmögenhet 1983 men för en kille i sjuan, med veckopeng var det åtminstone en bit på väg.

Ett par gånger i veckan fick jag även chansen att dryga ut veckopengen genom att dela ut reklamblad tillsammans med polaren P.J. Det brukade sluta med att vi dumpade hälften på Storgatan 7B. Den lägenheten hade stått tom länge och eftersom vi fick 30 öre för varje blad innebar det en snabb affär mot minimal ansträngning. Vi tyckte att vi var värda det som hade cyklat runt hela samhället, oavsett väderlek. Undrar vad kommande hyresgäster tänkte när de kom in i hallen? Om det gick.

Hundralappen glödde i min hand. Antagligen var det någon överförfriskad person som hade supit bort den i helgen. Men han kunde i så fall vara lugn. Jag tog ju hand om den, åtminstone en stund till. Jag knycklade ner den i fickan och sprang raka vägen till Domus där den byttes mot en LP. Det mesta av veckopengen gick till musik på den tiden.

Det är nu 22 år senare och jag har precis fått ett tips på en site där man kan ladda ner musik i mp3-format. Jämför med 1983, då fanns inte ens ord som site, mp3 eller ladda ner. Nyligen blev det även olagligt att ladda ner filer från internet. Det var väl inte lagligt innan heller eftersom man bröt mot samma princip som egentligen betyder att man stjäl från upphovsmannen. Jag hade också blivit sur om folk stal mitt material. Fast lika förbannad som Lars Ulrich i Metallica hade jag nog inte blivit. Anledningen till att han ibland kommer för sent till replokalen är att han har fullt upp med att grilla Napster-röv med gasolbrännare och piska Kazaa-rygg med taggtråd. Jag tror det är bättre att utnyttja utvecklingen, inte motarbeta den.

Siten i fråga säljer musiken, så ur den synvinkeln är mitt samvete rent som en operationssal. Men tar man ett mikroskop och tittar i hörnen hittar man ändå lite smuts. De tar nämligen inte mer än en tia för ett album. Det innebär ju att upphovsmannen knappast får betalt, ingen annan för den delen. Här är det bara ren vinst rakt ner i de ryska maffiafickorna.

Tio kronor för ett album är som att hitta pengar. Priserna står utsatta i dollar och det är ännu värre. Då drabbas man nämligen av ett nyfunnet fenomen som kallas Euro-illusionen. Euro-illusionen innebär kort att om man växlar kronor mot en valuta där man får mindre för varje växlad krona, så har man en tendens att handla mycket mer eftersom priset verkar vara så lågt – fast det egentligen inte är det. Om man däremot växlar kronor mot t ex thailändska Bath har man en tendens att bli mer snål, även om själva priset är väldigt lågt.

Att handla via internet är också något jag gör allt oftare, även om det fortfarande känns lite läskigt ibland. Det är ju inte längre någon prasslig hundralapp som ska lämnas över disken och bli till en skiva av vinyl. Det är istället ettor och nollor som kommer från ett plastkort, som egentligen inte innehåller något annat än just plast. Dessa ska i sin tur färdas genom fiberoptiska trådar i marken och landa i en dator någonstans i världen. Den datorn hämtar sedan små paket som består av ettor och nollor som sedan skickas tillbaka till mig, som då kan föra över dem till en liten slät apparat som kallas iPod.
Vart tog känslan vägen?

Det är något speciellt med pengar. De kan hjälpa och de kan stjälpa. Att försöka balansera där emellan är som att spänna upp en wire mellan Mount Everest och K2 och försöka ta sig från den ena toppen till den andra med högklackat på fötterna.

För nästan 20 år sedan skrev jag en uppsats om Maffian som på gymnasietiden var slutarbetet man skulle göra för att få betyg i SO. I slutet spekulerade jag fritt om hur framtidens maffia skulle kunna se ut. Tittar man på dagens problem med så kallad phishing och förfalskade kontokort ligger det väldigt nära mina slutsatser om hur t ex dagens och framtidens rånare kommer att arbeta. Då är metoden att spränga värdetransporter mer hederlig, utan att ha ett dugg med hederlighet att göra.

av Fredric Alqvist
© 2005.

Mellan dröm och verklighet.

2005-10-27T21:27:00.000+02:00

OBS! Denna text skrivs med sömnbrist som enda inspirationskälla.

Det första jag kommer att tänka på är en konsert i Hagadals sporthall i Hultsfred någon gång i slutet av 80-talet. Där framme på scen - Ratata. Under en banderoll med texten "mellan dröm och verklighet". Precis som varenda konsert på den tiden upplevdes av mig och mina pubertetstinna vänner.

En gång kräktes jag i cafeterian efter att ha druckit upp den obligatoriska kvartingen och 4 öl. Notera dock att jag inte la en pizza på golvet utan istället ridderligt fyllde 3 st kaffemuggar av plast. En annan historia förtäljer om samma ridderlighet då en överförfriskad man på Stockholms tunnelbana gjorde detsamma - i kavajärmen. En person jag själv känner gjorde det i sin handväska. Ridderlighet är ordet.

Jag vet att jag är vaken. Jag sitter ju och skriver. Och jag kommer att kunna läsa det imorgon. Och kanske några fler, det är ju i alla fall internet. Eller inte. Att blogga är inte det samma som att man finns. Snarare tvärtom. Lite som serien Lost på TV4. Alla på ön tror att de lever och måste ta sig därifrån, när det snarare handlar om att alla egentligen är döda och får nu chansen att utforska himmel- och dödsriket. Men jag bloggar ju inte, har jag ju kommit fram till. Alltså finns jag.

Min son är pigg som en Friskis & Svettis-instruktör på ecstasy mellan klockan 23 och 03. Och tillsammans med de som klistrar upp reklam i tunnelbanan, de som kör taxi, de som jobbar på McDonalds på S:t Eriksgatan och de som jobbar på förlossningen utgör han en klar minoritet av människor som inte sover vid den tiden. Och eftersom jag arbetar på hyfsat normal kontorstid får detta konsekvenser.

Jag blir som en tonåring igen. Muttrar vid tilltal, går med släpande steg, undviker människors blick samt får nervryckningar under vänster öga, som inte är att förväxla med något som helst initiativ till flört. Det paradoxala med att vara övertrött är att det inte går att somna fastän jag lätt skulle kunna rulla ihop mig i handfatet, där jag står och långsamt borstar tänderna, för att inleda en idelik björnvila.

Hur tidigt jag än går till sängs ligger jag ändå och rullar runt som en aligator som just dragit ner sitt byte till botten av floden, i det här fallet en turist från Bayern iklädd Bermudashorts och blankslipade glasögon. Jag vet att klockan i alla fall kommer att visa exakt samma tid som varje kväll, nämligen 22:22. Det slår aldrig fel. Just nu är klockan 21:18 och jag har inga planer på att redan lägga mig. Först måste jag ju se sporten på SVT (22:03 - 22:15) borsta tänderna (22:16 - 22:19) klä av mig (22:20 - 22:21). Krypa under täcket (22:22).

Mellan dröm och verklighet. Varken det ena eller det andra. Jag hör tonerna av Ratata eka i mitt inre. Och en lukt av spya och gammalt kaffe. Nu tänker jag gå och dra ner en norrman till botten av floden.

av Fredric Alqvist
© 2005.

Återblickar och insikter.

2005-10-15T19:39:00.000+02:00

Ok. Nu har jag varit igång och bloggat sedan maj i år. Och det har väl inte blivit drösvis med iakttagelser. Eller bloggat, vafasen det handlar ju mer om att publicera texter på ett kostnadseffektivt sätt eftersom alternativet hade varit en hemsida för 20 euro per år.

Jag tycker ändå att formen känns trevlig, ju mer avskalad desto bättre. Däremot skalar jag inte gärna av det jag berättar om. Snarare klär jag på, ibland så mycket att texten börjar svettas där under alla lager av beskrivningar. Men jag tycker ändå att mina betraktelser blir bättre om de slipper frysa.

Nu har jag haft betraktelsetorka en tid. Jag har inte lyckats utsätta mig för några intressanta episoder till eller ifrån jobbet. På hemmafronten är det också ganska lugnt. Eller vafasen, lugnt är det väl aldrig. Och i och för sig har jag ju även haft det ganska hektiskt på jobbet de senaste veckorna. Men ändå. Två ord jag gärna använder som paus.

Så jag har en plan. Om nu livet lunkar på, utan att för den skull vara trist, borde jag inte utsätta mig för situationer som tvingar fram stoff till nästa skrönika? Jo, jag tror faktiskt det. Det är bara ett litet problem. Hur långt kan jag gå och vart ska jag sätta gränsen?

Ett klassiskt knep är att ta alternativa vägar till jobbet. Vilka nya händelser skulle kunna dyka upp där? Ett annat är att börja knarka, men det hade jag faktiskt inte tänkt börja med. Fine, att Beatles och en radda andra musiker gjorde sina bästa alster under påverkan av diverse substanser. Jag tycker ändå att jag har klarat mig hyfsat hittills, påverkad enbart av livet självt och ruset det ger.

* Krälar upp ur det filosofiska diket *

Jag har aktivt valt att inte skriva om politik, religion och dansbandsmusik. Det är ämnen jag även under alkoholpåverkan inte under några omständigheter berör. Det blir helt enkelt inte roligt. Däremot har jag märkt att jag gärna skriver om Stockholms Lokaltrafik. Men det lovar jag att omedelbart sluta med.

Det fina med den här skrönikan är att jag inte har vare sig början eller slut på den. Så jag pausar här och tar jag upp tråden en annan gång. Jag tror att jag ska gå och se en film nu. En VHS-rulle jag antagligen redan har sett 5 gånger.

...Fortsättning följer...

Svensk strejk & sånt.

2005-10-06T21:36:00.000+02:00

Välkommen till Sverige - landet lagom.

Är på väg till jobbet och har just fått veta att t-baneförarna har gått ut i vild strejk. Resenärerna rasar och Connex telefonväxel får ta emot en folkstorm. Det är som att peta i en myrstack med en pinne.
Men om man tittar efter lite mer noga, om man kryper närmare med sitt förstoringsglas, utan att bränna någon myra, märker man att det inte är så farligt. Bara lite lagom.

För det är fortfarande så att det går att ta sig till jobbet via tunnelbanan. Det är nämligen inte alla som strejkar. Bara en del. Det är ju en olaglig handling, det där med strejk, man kan bli av med sitt jobb. Effekten är lika enorm som att försöka skicka en rymdfärja till månen med en kinapuff som bränslekälla.

Så egentligen blir jag mer irriterad av att behöva vänta på ett tåg som kanske kommer snart än att inte komma till jobbet alls. Men det är kanske så de har kalkylerat.

Och så var det höst igen. Konstigt, men det verkar inträffa ungefär samma tid varje år. Och lika mycket som Fan har bockskägg och klövar, faller också höstlöven neråt och hamnar således även i år på tågrälsen. Och då händer det intressanta - tågen blir lika kördugliga som en F1-bil i en störtloppsbacke. Det är som is på flygplansvingar. Det syns knappt men är det enda, förutom en kvarglömd nagelsax, som kan få planet att inte lyfta.

Och efter hösten kommer vintern. Det innebär, och jag vet att det känns jobbigt, att det där vita som ser så vackert ut när det faller blir till ett täcke som täpper till och isar igen allt levande, och dött, under ett halvårs tid. Även detta är årligen ett mysterium för Connex som, på något sätt jag inte begripit, bär ansvaret.

Så, nu ser jag fram emot en ny strejkdag i lokaltrafiken och vad det bär med sig.

av Fredric Alqvist
© 2005.

Marulkar i lokaltrafiken.

2005-09-08T13:41:00.000+02:00

Under tre månaders tid har det inte funnits anledning till oro alls. Jag har genomlevt mina pappalediga dagar med att vara allt utom just ledig. Fast å andra sidan har jag fått chansen att bevittna mina avkommors utveckling åt samtliga väderstreck. Och lärt känna sidor av mig själv som låg dolda i mig, likt en infrusen mammut.
Under tre månaders tid har jag inte ens blivit påmind om ord som SL eller TAXI. Ord som, när jag nu skriver dem, gör mig svettig i pannan och torr i munnen.

Jag vill inte påstå att alla buss- och taxichaufförer kommer från en annan planet. En planet som en kollega till mig känner väl eftersom han titt som tätt få oväntat besök av dess invånare. Jag vill inte heller på något sätt insinuera att de skulle vara sämre människor bara för att de har valt att transportera människor fram och tillbaka genom dagar och nätter och tvingas lyssna på ältande om vädret, 1000 frågor om den här bussen går förbi Svanhagen och 1000 frågor om det här egentligen är den snabbaste vägen till kontoret.

Om de inte fanns skulle ju inget fungera. Man kunde inte ta bussen till jobbet, som i sin tur leder till att man får gå, som leder till att man kommer för sent, som leder till att man får sparken, som leder till att man rånar en Statoilmack, som leder till att man blir arresterad, som leder till fängelsestraff, som leder till att frugan vill skiljas, som leder till att man blir alkoholist, som leder till att man provar droger, som leder till att man bli tung heroinmissbrukare, som leder till att man rymmer från fängelset, som leder till att man packad på Rosita rånar en Statoilmack, som leder till att man blir arresterad, som leder till isolering, som leder till att man hänger sig i slipsen.

Så visst är det bra att de finns.
Men ändå.

När man sin första arbetsdag precis har parkerat bilen, tittat upp och ser bussen i horisonten och räknat ut att man kommer att hinna bort till hållplatsen innan bussen anländer, uppstår ett visst antiklimax när det inte blir så. Bilnycklarna fastnar i dörren som går inte igen och ett skosnöre behöver knytas. Dessa detaljer gör att man inser att man behöver småjogga till hållplatsen för att hinna med. Jag småjoggar jämsides med bussen som kommer fram till hållplatsen samtidigt och jag börjar treva efter SL-kortet. Då växlar chaffisen ner, svänger ut från hållplatsen och bakom ett rökmoln försvinner han mot Brommaplan. Utan mig. Han har inte gjort det igen – tittat i backspegeln. Och sådär håller det på. Minst ett par gånger i månaden händer det.

Jag och en kollega är på väg till kontoret från en kund i Sundbyberg. Vi sätter oss i taxin och säger vart vi ska – Brahegatan. Det är inte första gången vi gör den här resan så man har lite koll på hur den brukar gå.
Inte den här gången.
Tänk dig att du är i Istanbul och ska åka taxi. Du förklarar på turkengelska vart du ska och chaffisen som inte kan ett ord engelska nickar och säger ”no problem” vilket är det enda han kan på engelska. Fast han vet inte vad det betyder.
Du sitter med kartan i knät och Ray Ban-brillorna i pannan, som Tina Törner. Du märker att chaffisen tänker blåsa dig eftersom han är på väg mot ett helt annat håll.

Tillbaka till Sumpan. Jag diskuterar mötet med kollegan när jag tittar ut och säger:
– Vart fan är vi egentligen?
– Jag tror det är Solna, säger kollegan.
– Den här vägen kan inte vara rätt, säger jag och håller käften resten av resan.
Nåja, jag mumlar då och då lågmält att ”det här var en konstig väg”.

Vi fortsätter mot city och chaffisen tar en alternativ väg in från leden. Och efter det, ytterligare en handfull alternativa vägar innan vi till slut hamnar på en fullproppad Kungsgatan. När vi kommer fram och får betala 150 kronor mer än normalt är jag beredd att leverera min rättframma men dock diplomatiska fråga:
– Vilket nummer ska jag ringa om jag vill reklamera en taxiresa?
Men jag hejdar mig när chaffisen vänder sig mot oss för att ta betalt. För det är nu första gången jag får se hur han ser ut.

Tänk dig Ringaren i Notre Dame. Jag påstår inte alls att han var lik honom. Jag vill bara ge dig rätt känsla. Hans ansikte är till hälften förlamat, ena kinden och halva munnen hänger som på en blodhund. På näsan sitter två flaskbottnar till glasögon och hans blick är som en marulks som legat lite för länge i fiskdisken i Östermalmshallen.

Jag glömmer helt och hållet bort vad jag ska säga och hasplar ur mig ett ”tack å hej” innan jag går in på kontoret och fortsätter dagen utan att tänka på vare sig SL eller TAXI. Men en bild lämnar mig inte – marulken.

av Fredric Alqvist
© 2005.

En sportkrönika.

2005-08-11T22:30:00.000+02:00

Det regnar.
Vad trodde du?
Tittar på Friidrotts-VM, utom när arrangörerna är ute och samlar vatten till tredje världen – jag tror att man har fått ihop till en ny Victoriasjön vid det här laget. Annars ser jag en bandad version av Århundradets idrottshändelser, del 1.

Jag gör det inte bara för sporten i sig. Utan för att det är beroendeframkallande. För att se våra svenska idrottsmän- och kvinnor som ger och har givit oss oförglömliga minnen för livet. Minnen att plocka fram när man själv behöver en kick. Jag vill hävda att kicken är starkare än efter en dubbel espresso. Fast utan den beska eftersmaken.

Personligen brukar jag plocka fram minnen ur mina egna begränsade idrottsliga framgångar. Tänk vad mycket en till synes obetydlig prestation i en fotbollsdivision, vars nummer ser ut som en gärdesgård, kan betyda. Dragningen, tunneln, lobben, finten. Det sträckta vristskottet.
Jag har egentligen bara fått på ett enda klockrent vristskott, men känslan är obeskrivlig – som att få på ett perfekt utslag i golf med Drivern. Ingen slice, ingen draw, bara rakt på. Som en smekning med förödande kraft och precision. En suck av framgång.
Målvakten har precis hunnit blinka och ska just börja försöka förstå var i målet jag tänker sätta bollen. Då har det rasslat till i krysset och bollen dumpit ner som en övermogen vattenmelon bakom ryggen på honom för länge sedan.

Jag tittar på spjutfinalen. Det regnar fortfarande. Eller, igen, ska man kanske säga. För ibland slutar det faktiskt.
Innan hade jag ingen relation till spjut och kunde knappt några namn på utövarna. De enda namn som tillsammans med Stenmark, Piero Gros, Popangelov, Töhni, Wenzel, Zurbriggen och Heidegger sitter fastetsade för evigt är Seppo Räty och Trine Hattestad.
Men det kvittar. För ju längre in i finalen jag kommer desto mer vill jag se. Nu har jag ju börjat lära känna dem. Nu vill jag ju också veta hur det kommer att gå för dem. Det finns ingen bättre dokusåpa än mästerskap i idrott.

Där är några ester, en lett, några ryssar, ett par finnar och en norrman med mössa som ska göra upp. Den ena finnen blir för ivrig av publikstödet i ryggen och kastar lite längre än den bästa kvinnan. En annan har kastat sönder knäna i sin karriär och ger upp. Ryssarna, som har en egen teknik som går ut på att hålla spjutet långt bakom ryggen i ansatsen, är lite bleka. Men estländaren, som ser ut att vara huggen ur granit och stål, slänger iväg det där jävla spjutet genom regnet som Tor kastar sina blixtar genom himlen ovanför stadion. Och det hamnar lite längre än norrmannens, vars mössa nu mest ser ut som en sur disktrasa.
Flera års uppdämd energi exploderar likt Etna ur estländaren och glädjen är total. Och jag är minst lika glad för honom. Fast jag sliter förstås inte ner en gardin och springer ärevarv i vardagsrummet. Men ändå.

Kajsas guld i höjdhopp sparar jag också in i mappen ”De mest fantastiska sportögonblicken”. Där får hon en plats tillsammans med bl a Sveriges brons i fotbolls-VM 1994, Thomas Magnussons ryck i backen på femmilen 1989, Stefan Holms OS-guld, Ingmar Stenmark, Björn Borg, J O Waldner, Hockeylandslagets klapp-klapp-spel mot ryssarna i Wien 1987, Handbollslandslaget hela 90-talet samt när jag och Tommy Eklund får lämna våra positioner som högerback respektive målvakt för spel som forwards, som under några matcher genererade en drös mål, oavsett motstånd.

Med ett fånigt flin på läpparna stänger jag av teven och går och lägger mig. Jag tror att jag kommer att drömma sött inatt.

av Fredric Alqvist
© 2005.

Pappaledig – en smak av livet.

2005-06-07T05:08:00.000+02:00

Det här är en sann berättelse om hur det är att vara pappaledig. Men till skillnad från övriga betraktelser är denna mer som en sirap, en rödvinsreduktion. Utan svammel. Utan utfyllnad. Bara rakt på essensen.

Kommer hem från jobbet.
Tar av mig klockan.
Kramar familjen.
Äter.
Läser.
Skriver.
Sover.

Första dagen på pappaledigheten och begrepp jag använt tidigare, som t ex hårddisk, process, RM-strategi, kreativitet, presentation, argumentation, kommunikation, beröra, målgrupp, resultat och jobblunch har nu bytts ut till:

Skägg, arbetskläder (läs: collegetröja från Boomerang med vit oljefärg på och Lee-jeans med Falu rödfärgfläckar och hål i arslet), glömma koden till ICA-kortet, sparka på däck, bondbränna, 2-tum fyra, täcklasyr, gängtejp, leka med barnen, reduktionsventil, spackel, mull, lerjord, kantsten, bärlager, fika, makadam, ändträ, fika, pergola, armering, träkolsgrillad, leka med barnen, gräsklipp, fika, jävla väder, planering, fika, spett, tegel, betongplatta, leka med barnen, daglilja, bukettapel, prästkrage, såtapet, regn, klematis, leka med barnen, kaprifol, ros, avenbok, fika, orkar inte se 12 fördömda män, staket, fibrer, träna, promenera, förkyld, rödvin, vatten, whiskey, fika, gräva, gräva, gräva, gräva, vila, gräva, fika, leka med barnen, slang, bevattning, färskpotatis, dill, svett, olja, bajs, diesel, svala, propp i avlopp, soda, allergi, iPod (detta begrepp använder jag även på jobbet), e-post (och detta), målartvätt, tändstift, stålborste, marinad, köttfärssås (med Worchestershiresås eller hur fan det stavas. Och uttalas), rester, tilläggshandla, tändvätska, loppis, fika, leka med barnen, sova, drömma.

Det är helt enkelt underbart att vara pappaledig.

Fredric Alqvist
© 2005.

Rökning & sånt.

2005-05-30T21:12:00.000+02:00

Så är det äntligen dags.
Konstigt att det inte infördes tidigare.
Helt sjukt att man har ”tyckt att det har varit ok” så länge.
Vad kul det ska bli att äta på restaurang och kunna känna smaken.
Jag pratar förstås om rökförbudet som införs den 1 juni 2005.
Känns stort med en skrönika om något så historiskt. Jag var ju inte ens född vid tiden för trafikomläggningen.

Nu väntar vi bara på att kvinnor ska få tjäna lika mycket som män, att kvinnor ska få samma rättigheter som män samt att kvinnor ska kunna gå hem från krogen utan att behöva vara rädda. Och det är bara toppen på ett isberg.

Härom kvällen skulle jag och familjen äta ute lite snabbt efter att ha firat svärmors Mors dag. Vi hade varit där förut, en pizzeria på Hornsgatan på Söder i Stockholm. En pizzeria som ser ut som pizzerior gör. Ockramålade väggar med den där strukturen som är så effektfull. Med spegelväggen, den svarta baren, borden med de fejkade marmorskivorna som flagar lite i kanten. Och med servitören som kallar dig för chefen för att få dig att känna dig speciell och viktig. Vem vill inte det?

Lokalen som rymmer ett fyrtiotal personer är knappt halvfull.
– Vi beställer 2 pizzor och delar med barnen, säger min sambo.
– Ja, det blir väl bra, jag är inte så hungrig efter din mammas tårta, säger jag och tar tag om den delen av magen som hänger över byxlinningen. Det är den större delen av magen som gör det.
Vi har knappt ätit upp pizzasalladen när en omisskännlig lukt attackerar mig snett från vänster. Och mycket riktigt, där sitter en gråmelerad, kulturtant och bolmar som ett majbål.
– Det är väl själva fan att de inte kan visa hänsyn, väser jag så att pizzasalladen fladdrar som skosnören i munnen.
Jag väser så pass högt att kulturtanten ska kunna höra mig men jag misstänker att röken även tränger ur hennes öron och således gör det omöjligt för henne att höra mig.

Så kommer det in ytterligare 3 sällskap som slår sig ner och beställer in vin och öl. Och även den oinvigde vet vad det brukar betyda. Just det, ingen rök utan drink, som ordspråket borde heta. Precis när vi får in våra pizzor innehåller lokalen så mycket rök att man utan problem skulle kunna skicka Gösta Berlings Saga som röksignaler. Jag skär ett litet hål i luften för att få ögonkontakt med min sambo och så skakar jag på huvudet och gör cirklar vid min tinning med kniven.
– Vi är snart klara, säger min sambo och ger vår dotter en slice Hawaii till.
– Ja, vi drar så fort vi kan, säger jag och lyckas uppfatta en ordväxling från fyrtiotalistparet som tittar mot sina bordsgrannar som just tänt på. Mannen säger:
– Ja, nu gäller det att passa på. Snart är det olagligt.
Undrar om det är olagligt att släcka någons cigarett med Coca Cola? Tänk om jag skulle gå bort till majbålet och säga:
– Ursäkta, damen. Är det okej om vi äter medan du röker? Är det okej?
Men istället tuggar jag frenetiskt i mig min Capricciosa som är den flottigaste jag någonsin ätit. Som om den vore dränkt i skirat smör.

När vi kommer ut på Hornsgatan, som är en av Stockholms mest förorenade, drar jag ett djupt andetag och njuter av den rökfria doften av stad. Vad jag inte tänker på är att jag antagligen samtidigt får i mig ett hundratal andra giftiga ämnen.
Men snart är det den 1 juni 2005. Då får Hornsgatan vara hur skitig den vill.

Fredric Alqvist
© 2005.

Ungdomsnovell del 1

2005-05-19T16:57:00.000+02:00

Jag ska väl erkänna att jag sitter och fnular på en ungdomsnovell också. Jag vet inte riktigt var det kommer att sluta. Inte heller var jag ska börja. Så, jag skriver lite fritt och ohämmat så får vi se vad det blir. Här är en av dem och den kommer säkert att bearbetas vidare.

*****************************

Där, i det röda strålkastarljuset står hon. Med blicken halvt ner i golvet och halvt upp, som för att se efter om någon är intresserad av att bjuda upp. I högtalarna sjunger Prince sin Purple Rain. Discjockeyn puffar ut lite rök som luktar svagt av lavendel.

”I never wanted 2 be your weekend lover.
I only wanted 2 be some kind of friend, yeah”

Jag kan inte tro att det är sant. Låten har varat i ett par minuter och ändå är det ingen som har bjudit upp henne. Hon brukar ju alltid vara upptagen. Hon putar med läpparna och bättrar på sin läppglans så att de ser ut som kanderade äpplen. Undrar vilken smak det är – jordgubb, körsbär eller kanske aprikos?

Jag känner försiktigt på mitt hårt sprayade hår och går sakta fram mot henne. Mina händer är fuktiga och halsen torr. Kanske någon annan hinner före. Där, mitt ibland omslingrande, hormonstinna par, står hon – dansgolvets gudinna. Hon har fått syn på mig.

”I only wanted 2 see u underneath the purple rain,
purple rain, purple rain…”

– Ska vi dansa, frågar jag med ett stelt flin i ena mungipan.

Jag låtsas att jag är Harrison Ford, vilket ger mig tillfälligt mod.

– Ja, säger hon och lägger sina armar om min hals.

Jag knäpper mina fingrar om hennes ryggslut som är lite kallt och fuktigt. Jag känner hennes muskler röra sig när vi står där och vaggar fram och tillbaka. Hon lägger sin kind mot min och tar ett stadigare tag med sina armar runt min hals. Jag känner doften av jordgubbe. Men också lukten av spya. Kommer det ifrån henne?

Jag försöker inte tänka på det utan glider upp med mina händer innanför hennes silkiga blus som är vit och nästan genomskinlig. Hon sticker ner sin händer i mina bakfickor. Prince går upp i falcett och låten tonar sakta ut. Hoppas det kommer en tryckare till, hoppas.

”…keep the vampires from your door…”

Yes, Frankie goes to Hollywood med The power of love. Antagligen den bästa tryckare som gjorts. Nu får jag minst fem minuter till med henne.
Plötsligt släpper hon mig och våra kinder är det sista som skiljs åt. Det är som att riva bort ett klistermärke. Hon går snabbt iväg från dansgolvet. Och där står jag som ett övergivet skepp på ett stormigt hav av ensamma själar. Jag ser henne försvinna bort mot garderoben och jag ska just gå efter.

– Tjena, Pelle, fick du nobben?

Det är Micke som ser vad som händer och häller lite salt i mina sår. Han har stått i baren och hängt hela kvällen. Jag har faktiskt aldrig någonsin sett den killen dansa.

– Jag vete fan vad som hände, hon bara stack. Jag tänkte faktiskt gå efter och…
– Nä, skit i det. Det är det inte värt, säger Micke.
– Vaddå menar du? undrar jag och ser henne försvinna ut med sin jacka.
– Bara skit i henne, säger jag, säger Micke och ställer sig i vägen för mig.

Jag vräker mig förbi Micke och springer mot ytterdörren. Utanför står hon på parkeringen och tittar bort mot infarten. Jag hoppar ner för trapporna och landar på den isiga asfalten nedanför. Jag halkar till lite men rätar snabbt upp mig när hon vänder sig om och tittar på mig. Hennes ögon är fyllda av tårar och hennes kinder blänker som silver i månskenet.

En bit bort på parkeringens infart sladdar en bil in och man kan redan höra det monotona dunket från bilstereon. Micke kör ut huvudet genom entrén och viskar högt till mig.

– Ser du nu vad jag menar?
– Vaddå, säger jag medan bilen närmar sig med hög fart.
– Det är ju för fan pettingboxen! Ser du inte det? väser Micke.

Pettingboxen är som den huvudlöse riddaren. En sänkt Volvo 740, silvermetallic med aluminiumfälgar, kjol- och spoilerpaket och röktonade rutor runtom. På framrutan, en dekal med texten ”Have an eargasm”. Inuti, högtalare överallt och en förare som ingen annan kille någonsin har sett. Bara de småtjejer som hela tiden åker med honom.

Hon öppnar framdörren och ut strömmar totalt mörker och en konserthög volym med MAX MIX 3. Hon hoppar in och hinner knappt stänga dörren förrän bilen spinner loss och kör iväg. Det enda som syns efter Volvon är spåren i snön, som efter en kobra. Och i luften, min andedräkt i den kalla januarinatten som bildar puffar av rök där jag står och hackar tänder.

– Kom in nu, hojtar Micke.
– Jag kommer, säger jag och kastar en blick uppåt.

Natthimlen ser precis ut som på skivomslaget till Iron Maidens ”The number of the beast” med månen inhöljd i blåsvarta molnslöjor. Klockan börjar närma sig ett och snart är festen över. Kanske kan man få en sista dans. Kanske inte.

”The power of love, a force from above, cleaning my soul…”

Sista tryckaren är slut. Det skarpa ljuset från lysrören bryter genast förtrollningen på dansgolvet. Det rödrosa skimret och de söta dofterna av Date och Lagerfeldt försvinner. Alla par släpper varandra som på en given signal och sprids som snökristaller för vinden.
Den där lukten av spya igen.

Som zombies i Michael Jacksons ”Thriller” går alla till garderoben och sedan ut på parkeringen för att invänta nattbussarna hem.

Fredric Alqvist
© 2005

Grupptryck & sånt.

2005-05-11T17:09:00.000+02:00

Det här är en sann berättelse om vanliga människor i vardagen som inte gör som de tänker. Och tvärtom.

Det är dags för lunch. Jag står inne på ”Hålet i väggen” och väntar på min Foccacia med parmaskinka, tomat och mozarella. Hålet i väggen serverar pastasallader, mackor och diverse varm mat. Smakerna tänker jag inte gå in på, men säg att det är ett bra alternativ när du inte orkar gå längre än 20 meter, skiter fullständigt i vad det är du får i dig – bara det mättar, samt om du uppskattar att någon på andra sidan disken för en gång skull vill önska dig en trevlig helg.

Då hörs en röst på latinamerikansk engelska som säger: ”Is this the tobacco store?”
Jag, 45+kvinnan med 80-talsfrisyren och syntharen i svart kavaj vänder oss mot en kort kille som viftar frågande med sin vita käpp.
”Excuse me?” säger kvinnan som säljer pastasallader.
”Is this the tobacco store?” upprepar killen med exakt samma tonläge som innan. Lite som de som säljer Situation Stockholm som låter lika entusiastiska som jobbet egentligen är.

Och det är här som universum stannar till. En sekund känns som en evighet och det är lite som att falla fritt innan fallskärmen fäller ut med ett ”flopp”. Jag, 45+kvinnan med 80-talsfrisyren och syntharen i svart kavaj stirrar på killen och i våra huvuden har larmet gått för länge sedan. Följande parametrar har utlöst larmet:
1. En människa av utländsk härkomst närmar sig.
2. Han pratar bruten engelska.
3. Han är blind.

Och när larmet går för fullt blockeras våra muskler och gör oss således till levande statyer. I den här stunden är det också lättast att avgöra en persons intelligens. Man gör det genom att iaktta munnen och hur stort den gapar. Ibland i kombination med mängden saliv i mungipan. Störst gap – lägst intelligens.

Men medan 45+kvinnan med 80-talsfrisyren och syntharen i svart kavaj fortfarande är föremål för intelligenstestet bryter jag tystnaden, återställer universum och svarar killen med ”No, but I can show you the way”.
Jag går ut på gatan och killen drar sig intill mig som en sugfisk på en haj.
Jag fortsätter med ”Do you want me to walk with you?”
”Yes, please”, svarar killen.

Jag tar killens hand i min och så går vi mot tobaksaffären. Det är bara 20 meter dit men det känns som om jag är på väg till Matterhorns topp med ett tjog ägg i ena handen. Hans hand är mjuk och tjock.
Jag frågar honom ”Do you live here?”
”No, I’m a tourist”, svarar han och ler mot mig. Och fastän han helt saknar ögon får jag ändå känslan av att han kan se mig.

Vi kommer fram till tobaksaffären där jag släpper honom och det känns som om jag just ska lämna bort mitt barn. Men jag tror att han ska klara sig. Han tog sig ju till Hålet i väggen, då borde han ju följaktligen också kunna ta sig därifrån.

Nu är nog min Foccacia klar. På väg tillbaka möter jag 45+kvinnan med 80-talsfrisyren som säger ”Och jag som är sjuksköterska, jag borde ha gjort något”.
”Mmm”, svarar jag och noterar kort hennes rodnad innan en vindpust tar tag i hennes pudelfrisyr och för evigt döljer den.

Och så här håller livet på. Vi ställs dagligen inför situationer som utlöser vårt försvarslarm och som gör oss till åskådare. Forskning om grupptryck ger oss ett bra exempel där 10 personer i ett klassrum har fått en uppgift att lösa på en förutbestämd tid. Alla utom en vet om att brandlarmet kommer att gå i gång efter halva tiden. Men de har också fått instruktion om att inte agera alls. När brandlarmet går visar det sig att den tionde och ovetande personen inte heller lämnar klassrummet.

Vi kämpar mot något som ligger i våra gener. Därför uppstår en paradox när du, enligt svensk lag, är skyldig att förhindra ett brott du blir vittne till. Hur lång tid får du på dig?

Brott jag dagligen blir vittne till är när busschaffisen kör iväg mitt framför näsan på någon som precis hunnit fram till den stängda dörren. Med stenansikte och munnen halvt öppen gasar chaffisen iväg, lämnar en sur person bakom sig och intalar sig själv att hans viktigaste uppgift är att transportera bussen från punkt A till punkt B, inte att hjälpa människor på vägen.
Och mitt i allt sitter jag och bara glor.

Fredric Alqvist
© 2005.

Rädsla & sånt.

2005-05-11T17:00:00.000+02:00

25 januari 2002 flyttade vi ifrån staden och ut på landet. Och även om varken värmen eller vattnet fungerade i huset kunde vi någonstans ändå glädjas åt att vi hade det dyraste sommartorpet norr om Hässleholm.

Fram till dess hade jag också haft hyfsat bra koll på allmänt mänskligt beteende. Varför man t ex bli arg när bussen åker iväg mitt framför näsan på en, varför man aldrig pratar med sina grannar fast man bor i samma trappuppgång eller varför man vet om att fotboll egentligen är en lek, men hatar när någon påstår det.

Men det finns avgrunder i det mänskliga beteendet vi sällan pratar om, eller ens vill kännas vid. Att känna rädsla kan vara ett handikapp som i bästa fall yppar sig som mörk- eller höjdrädsla. Detta informerar vi gärna våra vänner om och det ger oss själva samtidigt en kostnadseffektiv terapi.

Vad vi inte gärna delger omgivningen är vår rädsla för andra kulturer. Något som har sin bakgrund i när vi gick på jorden klädda i päls och grannaporna just hade länsat vårt matförråd. Men även idag finns det de som har allt utom pälsen gemensamt med våra äldsta förfäder.

Innan jag sticker iväg alldeles för långt ut på historiens sidostigar vill jag komma tillbaka till vad som gör oss rädda och varför.
Varg, Fladdermus och Storlom är några exempel på djur som på grund av vår okunskap har utsetts till farliga, äckliga eller vanskapta. Ibland har vi till och med skapat djur och varelser som inte ens existerar. Jag tänker då främst på troll, skogsrå, vättar, näcken och den så kallade skvadern som lär vara hälften tjäder, hälften hare.

Och det är då jag börjar förstå hur folk, som bodde i skogen förr i tiden utan el, med tre mil till närmsta granne och med en spinnrock som enda sällskap, hade det.

Häromkvällen åkte jag tillbaka i tiden igen. Jag gör det ibland när det inte är något speciellt på tv eller om jag bara är lite trött. Vi satt i soffan på övervåningen när våra katter liksom ålade förbi med stirriga blickar. De såg ut som om de hade sett ett spöke. Så brukar man ju säga, även om ingen jag känner har gjort det. Vi tänkte inte mer på det utan fortsatte att slötitta på hurtiga Tone på TV4-vädret.

Plötsligt hördes ett klapprade på farstubron. Det lät lite som någon i högklackat gick omkring. Min sambo gick ner för trappan och kikade ut genom fönstret.
– Men, vad i hela friden! skrek hon.
Och då vill jag tillägga att hon är en sådan som kan tappa en bit hushållspapper i golvet och få det att låta som om det vore en handgranat.
Jag fick genast bilder i huvudet. Kunde det vara en räv med en halvt uppäten katt? Jag gick ner för trappan för att få mina värsta tankar bekräftade. Något skymtade förbi där ute. Något brunt och pälsigt. Ett rådjur, hann jag tänka innan ”det där” stannade och tittade rakt på mig.

Jag har ju tidigare berättat om ”det äckligaste du vet” och andra saker som man kan uppfatta som allmänt otrevligt. Och de hade förstås inget med okunskap att göra. Fluglarver ÄR äckligt. Det vet alla. Ja , utom möjligtvis proffsfiskare som, vad jag förstår, målar de små gynnarna i olika färger och har dem i en burk i bakfickan.

Sekunden innan jag såg vad det egentligen var frös jag till is. Men den tinade ganska fort när jag lyckades intala mig själv att det omöjligt kunde vara Fan själv som stod där ute. Men den hade horn och skägg, och ett par ögon som bara en getmor kan älska. Den lät också väldigt konstigt, lite pipigt – som en killing. Den var visst inte så läskig som den såg ut.

Fredric Alqvist
© 2005

Tidsresor & sånt.

2005-05-11T16:57:00.000+02:00

Visst har du någon gång funderat över hur det skulle vara att resa i tiden? Att kliva in i en tidsmaskin och välja vilket år som helst, trycka på en knapp och vips, plötsligt vara där.

Du behöver inte vänta så länge till. Läs bara vidare så kommer du att få svaren på hur en tidsresa kan gå till. Jag gjorde nämligen ett par i förra veckan.

Vi hade fått en kallelse till föräldramöte på dagis. Efter att ha singlat slant (läs: min oäkta fru sa att det var jag som skulle gå på mötet) om vem av oss föräldrar som skulle gå på mötet var det tydligen jag som förlorade. Eller hur man nu ska se på saken.

Inte förrän då, precis när jag mentalt gjort mig redo på att det var jag som skulle gå, fick jag omedelbart en hisnande flash back. Min hjärna gjorde 2,5 mollbergare i gruppering som landade i att jag var tillbaka i mellanstadiet och det var dags för sångprov.

I denna skola, som till 99% (vaktmästaren borträknat) bestod av maktlystna baptister som tvingade oss att be till Gud inför varje lunch, anammades undervisningsmetoder som får Guantanamobasen att framstå som Grand Hotel. Den värsta av dem var sångprovet. Den bestod i att alla i klassen fick gå ut i korridoren och ställa sig på en kö. Sedan fick en och en gå in i klassrummet till magistern som satt och väntade vid orgeln. Som en bödel vid Giljotinen.

Sedan var det dags att stämma upp i psalm 112 ackompanjerad av den trötta tramporgeln, som lät som en skadeskjuten sjöko och resultatet blev alltid det samma. En ångestfylld, sprucken röst med lika stor smärta som falskhet. Ett rop på hjälp.

Jag skulle gå på föräldramöte. Vänta nu, det innebär ju att jag är förälder. Och vad innebär det att vara förälder, förutom att vara far till två underbara barn? Jo, att man är vuxen. VUXEN!
Känslan rann över mig som en hink med kall brunsås men försvann lika snabbt. Jag hade redan lyckats förtränga det. Men jag hade gjort en snabb resa framåt i tiden där jag såg mig själv som seriös, tråkig och grå. Vuxen.

Så var det tisdag kväll och dags för föräldramöte. Vad visste jag om sådana möten, förutom att de flesta brukade sitta knäpptysta och bara vänta på att få komma hem? Nja, inte så mycket. Men kaffe skulle de väl i alla fall bjuda på, det skulle sitta fint.

Ribban sattes direkt. Vi fick sitta tätt tillsammans på de pyttesmå stolarna så att alla skulle få plats. Under tiden gjorde sig chefen, som såg ut som Alice i Underlandet, redo för en presentation. Hon började med att välkomna oss och först var det dags att rapa kommunens budget. Och jag lade redan nu märke till att något inte var som det brukar när någon rapar budgetar.
Alice p r a t a d e v ä l d i g t t y d l i g t och låååångsamt. Ingen fara, tänkte jag. Det var säkert med hänsyn till någon som inte var så bra på matte i gymnasiet. Jag till exempel. Men hon fortsatte. Och det skulle bara bli värre.

När hon var klar med budgeten var det dags för min andra tidresa den här veckan.
Det här sa Alice:
” Jaha, så skulle jag vilja prata lite om tiderna. Det är v ä l d i g t viktigt att ni lämnar och hämtar barnen på de tider ni har fyllt i på era lappar ni fick hem i början av året. Och om ni ska hämta klockan 17 innebär inte det att ni ska springa från bilen klockan 17 utan att ni ska häääämta barnet klockan 17. Jag vet att man kan bli försenad och att det t ex kan bli broöppning, men bron öppnas ju inte feeeeeeem dagar i veckan, eller hur? Ja, då skulle jag vilja att ni går in på era respektive avdelningar…

(och här tänkte jag: Å, äntligen kaffe)

…så ska ni få frukt.”

Vips, så var alla föräldrar plötsligt 3 år. Som nersablade stearinljus i en matinéfilm med Errol Flynn hade vi blivit mentalt degraderade till våra barns jämlikar. Då kom jag att tänka på att det var ju väldigt stort slöseri med tid att t ex deklarera, äta med kniv och gaffel, sitta tyst i tunnelbanan, betala bilförsäkring och bygga staket om man ändå inte behövde bry sig om mer än att äta, leka, kissa på sig och sova.

Till slut hade vi alla fall ätit upp de färdigskalade bitarna av vattenmelon och äpple. Men det var inte för att vi kände oss bekväma med att vara 3-åringar, utan bara en kombination av vanligt kaffesug och ett desillusionerat vuxentillstånd.

Fredric Alqvist
© 2004.

Barn & sånt.

2005-05-11T16:53:00.000+02:00

Egentligen skulle jag skriva om något helt annat…
Men det går bara inte. Inte nu när jag precis har blivit familjefar. Igen. På riktigt.
Man brukar säga att ”en gång är ingen gång”. Vad två är vet jag nu. Och det är betydligt mer än en gång. Mer än dubbelt så mycket faktiskt.
Och jag som skulle bli fotbollsproffs.

När ens äkta hälft, och en själv med för den delen, vaggar omkring i väntan på det nya barnet så är allt så där mysigt och lite fluffigt i kanten. Man vet vad som ska komma – det fick man nämligen lära sig i lågstadiet när gamla fröken Elsa ålade sig in i materielrummet bakom TVn, som bara togs fram när Stenmark skulle åka utför, för att komma åt den malätna storken som fick stå modell när det var dags för sexualundervisning.

Man vet bara inte hur det egentligen går till. Tänk att det ska vara så enkelt att öva göra barn, så svårt att bli med barn och helt obegripligt att förstå hur det kan bli ett barn. Livets stora mysterium som vi lever med varje dag, men som vi fattar noll av. Är inte det den största ironin av dem alla?

Om man tittar på det i ett större perspektiv kan man jämföra familjelivet med vår värld i stort. Varje frukost är som när USA ger sig in i Irak för att avlägsna en diktator och ta kontroll över oljan. Förhandlingar och inspektioner med täta intervall. ”Om du äter upp mackan så kommer vi snabbare till dagis”. ”Om du dricker lite mer mjölk blir dina ben starkare”. ”Om du inte gör som pappa säger blir det ingen glass i kväll”.

När frukosten är över sitter man där. Ens barn är plötsligt spårlöst försvunnet och på bordet ser man spillrorna av sig själv i en spegel av mjölk. Det droppar fortfarande ner på golvet och om några timmar kommer det att börja lukta surt.

Varje dag man kommer hem från jobbet möts man av olika former av naturkatastrofer. Tromben Lisa har precis dragit fram genom vardagsrummet, köket och hallen. Vad som en gång var en mysig soffgrupp med närliggande hifi-utrustning är nu täckt av ett lager filtar, dockor, träklossar och blöjor. Bäst att ringa Röda Korset – det kanske ligger någon skadad där under de tomma Metallica-fodralen.

Varje kväll det är läggdags börjar automatiskt politikernas kamp om väljarna. Högerpartiet låter tandborstningen ske på valfritt ställe på övervåningen, bara det inte spills i soffan eller kladdas på TVn. Då blir man inlåst i badrummet på obestämd tid. Mittenpartiet kan tänka sig att tvätta med tvål och vatten, bara de får bestämma mängden tensider och att vattnet är varken för kallt eller varmt. Lagom, helt enkelt.
Slutligen tar Vänsterpartiet över högläsningen eller ”kungörelse av manifest”. Bamse är ett bra val som varenda unge borde ha i sin samling över ”pedagogisk litteratur som gör dig till en solidarisk och hjälpsam del av kollektivet”.

Tvåbarnsfar. Men det är fortfarande inte för sent att bli fotbollsproffs.
Åtminstone inte målvakt, de kan vara lite äldre och ändå få stå i sitt klubblag.
Sitta på bänken är inte heller fel, bara det är en bra klubb i ett varmt land.
Bara att få vara i Italien eller Spanien är få förunnat.
Eller Florida, som också är varmt.
Och full av pensionärer.

Rock on.
Fredric Alqvist
© 2004.

Det äckligaste du vet.

2005-05-11T16:52:00.000+02:00

Börja med att tänka på det absolut äckligaste du sett eller varit med om. Räkna direkt bort torsk med äggsås i lågstadiet, Filmen Fredagen den 13:e, första snusen eller din egen andedräkt dagen efter studenten.

Det är rötmånad och det har nog inte undgått någon. Antingen har man råkat ut för någon infektion som började med ett litet sår vid nagelbandet på stortån men som nu sitter mitt på smalbenet och ser ut som tredje gradens brännskada. Eller, så är det något i ens omgivning som börjar må dåligt. I mitt fall är det soptunnan ute på gården.

Den står där och ser ut som vanligt - grön, med hjul på sidorna och ett lock som åtminstone visuellt döljer innehållet. Solen har gassat på en tid nu och vissa dagar har kvicksilvret funderat på att packa sina saker och dra.

Nu är det dags att lägga ungarna, stänga fönsterluckorna, krypa upp i soffan och inte svara om det ringer, för nu blir det riktigt äckligt.

Någon gång för en månad sedan måste det ha läckt ut något ur en påse. Idag är det omöjligt att med bara ögonen (eftersom jag måste hålla för näsa och mun för att inte kräkas) urskilja det. Men det är helt uppenbart att denna ljusbruna sörja (som i och för sig skulle kunna vara en blandning av potatissallad, kattkräks, barnbajs och filmjölk) uppskattas av en levande livsform.

I morse när jag med två nya soppåsar i handen närmade mig den gröna slutstationen tyckte jag mig höra ett ljud som jag faktiskt har problem att återge i text. Lite som att beskriva färgen gul för en blind. Nåja, det var säkert något djur i gräset, så jag gick fram för att lyfta på locket och dumpa påsarna.

Tänk dig nu att du ligger och sover riktigt djupt och någon du inte känner just har tagit sig in i sovrummet, dragit på sig en hockeymålvaktsmask av modell 70-tal och nu står böjd över dig med sitt ansikte en tum från ditt, samtidigt som han väcker dig med ett skrik.

När jag lyfter på locket tror jag att jag just har hittat universums all ondskas boning med förtappade själar och annat jävelskap. Som när den lilla flickan i Poltergeist öppnar dörren till helvetet eller det där hålet i väggen i Hellraiser. Först får jag en chock så att det svartnar för ögonen, sedan reagerar jag som varje människa gör d v s jag försöker hitta en trygghet mitt i infernot. Så jag börjar överslagsräkna de centimeterlånga, likvita, krumbuktande fluglarverna och kommer fram till antalet 300.

Jag slänger igen locket som inte som vanligt smäller till, utan låter "poff" eftersom det ligger uppskattningsvis 100 larver i kläm på kanten och som nu börjar ramla ur tunnan, faller ner till marken och vrider sig som överkörda huggormar. Jag slänger soppåsarna, tar ett steg bakåt och kan inte bestämma mig för om jag ska skrika eller spy. Så jag åker till jobbet istället.

Fredric Alqvist
© 2003

Manlighet & sånt.

2005-05-11T16:50:00.000+02:00

Har du någon gång funderat över vad manlighet egentligen är?
Eller vad det innebär att vara grabbig?
Eller bara lite barnslig?

Jag kan inte lova att jag sitter inne med rätt svar. Men jag tänkte ge dig några scener som på olika sätt tar upp detta.

Tänk dig att du sitter i ett möte med vuxna människor kring ett välpolerat ekbord. Ramlösan står där i en liten grupp, PowerPoint-presentationen är inne på den femtiosjätte sidan och whyteboardtavlan är fullkladdad av sådant du för ett par timmar sedan nickade överensstämmande till, men som du nu tycker mest liknar bakterier i kraftig uppförstoring.

Syret i rummet har för länge sedan tagit slut och du känner dig som en strandad Kaskelotval där du sitter med slipsen som ett strypkoppel kring halsen.

Det är då du gör det.

Hittills har det bara varit en inre bild som projicerats på dina ögonlock. Nu, en dagdröm som lyckas slita sig loss från det overkliga och föds ut i konferensrummet.

Där framme står föredragshållaren och klickar frenetiskt på musen och försöker åtminstone se ut som om han lyckas variera sin presentation så att ingen ska somna. Han vänder sig mot den suddiga bilden på duken då du sträcker dig fram efter en Ramlösa.

Den är ljummen i din hand. Men det gör ingenting, då du ändå inte tänker dricka den. Med ett ljudligt plopp biter du av korken med hörntänderna och spottar ut den på bordet så saliven stänker ikapp med en skvätt av det kolsyrade vattnet. Du sätter tummen över flasköppningen och skakar om samtidigt som du sjunger ”Breaking the law, breaking the law”, du tar sikte på den bärbara datorn och skjuter ut en fräsande högtryckskaskad och på bara några sekunder är flaskan tom.

I en helt annan tid i en helt annan landsortshåla sitter du, Malle och Perra och smygröker. Ni har som vanligt gömt er på vattentornets tak, där bara månen kan se er. Sommaren har tagit sitt sista andetag och den första höstkylan smyger sig in i glipan mellan den vita t-shirten och de mörkblå Lee-jeansen. Ni röker röd Marlboro. En gång gjorde du ett blindtest då Malle påstod att Prince smakade skit. Du planterade en Prince i ditt Marlboro-paket och bjöd Malle på en cigg. Du tog upp att Marlboro var den godaste ciggen varpå Malle drog ett djupt halsbloss, tittade på glöden, blåste ut och sa att det hade du förbannat rätt i.

Ni pimsar iväg fimparna så att de blir till små fyrverkerier mot den rödlila himlen. Du spottar åt sidan innan du kränger på dig din svarta Nolan-hjälm med rökfärgat visir och säger till Malle och Perra att ni ska dra till ”Geten” och palla äpplen. De nickar när de gränslar sin moppar av märkena Gilera och Puch Dakota. Själv har du en Yamaha som i nerförsbacke och med stark hemlängtan gör över 60. Det är precis som om den aldrig vill sluta varva.
Ni gasar nerför den branta grusvägen och under några sekunder låter det som om ni uppnår samma varvtal och tre mopeder blir till en.

Det är lördag och du planerar att arbeta ute hela dagen. Det kommer att bli mycket lyft och bärande så det är bäst att ladda upp med ett par glas vatten extra. För säkerhets skull fyller du en gammal Schweppes Tonic Water-flaskan med vatten, så att du har i reserv. I garaget är det svalt så det blir perfekt för vattenflaskan.

Arbetshandskarna är som vanligt sköna men med jävligt dålig passform. Hur kommer det sig t ex att lillfingret på arbetshandskar är lika stort som pekfingret? Eller förresten, varför är ALLA fingrar på arbetshandskar lika långa?

Ni har beslutat att dra upp bevattning från den närliggande sjön och det är dags att gjuta ett fundament som pumpen kan sättas fast i. Stället ni har bestämt er för är lite backigt och gropigt så därför behöver ni fylla det ordentligt med stora stenar och grus för att få det så jämnt som möjligt.

Du tar din gröna 90 liters skottkärra med träskaklar som redan har börjat knaka i fogarna, fastän den bara är ett par år, och går bort till åkern där de stora stenarna ligger.

Där kommer Magnus och Roland också med sina skottkärror. Rolands kärra ser inte ut som de andra. Den är blå med gult på hjulet, som dessutom verkar vara större än på de gröna. Hans skottkärra tar säkert över 120 liter.

Du skojar lite och låtsasspottar i handskarna eftersom du aldrig har förstått varför man ska göra det för att få bättre grepp. Det borde ju bli halt istället. Och varför sa alltid din pappa att han skulle ta i med hårdhandskarna när du var liten och hade gjort något hyss för mycket? Handskar är ju mjuka och sköna, trots att de sitter jävligt dåligt.

Ni har överlastat skottkärrorna med svensk granit. Solen står högt på den klarblå himlen och svetten pärlar sig på din bruna panna. På en nästan given signal fattar, säkrar och lyfter ni era skottkärror för att styra ner mot gropen som ska fyllas. Ni går på bredd i en perfekt linje, och i takt dessutom. Utan att tänka på varför kastar ni en blick på varandra och flinar lite snett.

En svala dyker snabbt mot ditt huvud men vänder några decimeter därifrån och flyger sedan rakt upp i skyn till sina kompisar.

Fredric Alqvist
© 2004.

Turkietresan

2005-05-11T16:46:00.000+02:00

Det här är en sann berättelse om den vilda jakten på kebaben.

Efter en sommar som få upplevt sen Franco dog (tack för uttrycket, Axel) beslutade jag och några kollegor för att krama ut den sista svetten ur pannan och sticka till Istanbul en weekend.

Det är en dieseldoftande kulturgryta precis på gränsen mellan Europa och Asien, precis på gränsen mellan ordning och kaos. På ett ställe kan man faktiskt stå med fötterna i två världsdelar samtidigt. Risken är bara att man får visa passet varje gång man rör lite på sig, så vi skippade det.

Med flygbolagets ciceron försiktigt men ändå fullt påtagligt hovrande en bit över våra huvuden försökte vi klara oss så bra vi kunde, med mål att åtminstone EN gång få äta en äkta kebab som skulle slå Monte Carlos i Vimmerby med åsnelängder. Men tji fick vi.

På något vis lyckades vi ständigt få den turistanpassade menyn (läs: inte så kryddig, lagom tråkig och mycket streamline) som i grund och botten bestod i ris tillsammans med pommes frites. Till det kunde man få antingen uttråkad, utbankad åsna, rullad i grillkrydda och tomatsås, för att dölja eventuella likheter med hund. Eller så frågade de ett tjugotal gånger om man ville ha chüz, som jag tror är kyckling. Men efter att ha sett den där kycklingen liggande uppträdd på spett på ett ställe som för tankarna till isoleringscellen Papillon tillbringade ett år i, bestämde jag mig för biff helt enkelt. Eller vad det var.

Efter diverse strapatser på bazaarer och på ett gigantiskt palats med 300 rum och kök var det dags för tvagning på äkta turkiskt vis i ett marmorpalats byggt någon gång i början av 1500-talet. Det enda som saknades var en Statoil-skylt vid entrén. För vad vi nu får bevittna och utstå är inget annat än en regelrätt biltvätt för människor. Efter ombyte och strikt separering av män och kvinnor kommer vi in i själva tvätthallen, iförda endast nyckeln till omklädningsrummet och en slags bordduk kring höften.

Där, på en enorm marmorhäll ligger ett gäng turkiska, håriga män, likt sälar i San Fransiscos hamn och kikar genom löddret på oss bleka, hårlösa nordbor när vi i "one size fits all" korktofflor och med tvättpoletten i ena handen och ett stadigt tag om bordduken med den andra, gör entré.

Upp och hoppa och gör likadant som de andra och låtsas som om ingen ska märka att du inte har en aning om vad som ska hända härnäst. OK, jag lägger också huvudet på den där plastbunken som jag tror är en kombination av huvudstöd och ösmojäng. Det är 50 grader och fukten får kroppen att nästan vaporisera och svälla upp som en murkla. Nu kommer det en gubbe emot mig med ena handen inträdd i en enorm grytlapp med knottrig handflata med vilken han sakta men säkert avlägsnar min sista surt förvärvade solbränna. För honom är det smuts och den ska bort, söndagen till ära.

Efter en rejäl omgång med lödder, armbågsmassage på ryggraden och vadstreching är det dags för den sista, men antagligen också viktigaste åtgärden om jag ska känna mig som en ny människa efter den här smogfyllda vistelsen. Jag lägger mig på mage på golvet och hinner under en tusendels sekund tänka, att nu ska han säkert göra något med min rygg. Mycket riktigt, nu börjar turkiskt mästerskap i jig, snoa och moonwalk så ryggen knakar som när en grävling biter genom en knäckebrödsfylld gummistövel. Gubben flinar så magen hoppar och det gör jag med, men av ren smärta.

Nu är det sista löddret urkramat och tvåldoften sitter fortfarande kvar på min arm. Men längtan efter doften av äkta kebab lämnar aldrig min näsa.

Fredric Alqvist
© 2003.

Tyngdlöshet & sånt.

2005-05-11T16:39:00.000+02:00

Det här är en sann berättelse om USAs rymdkapplöpning mot Sovjetunionen.
Och om hur saker beter sig i absolut tyngdlöshet.

Först en kort bakgrund.

Under det kalla kriget på 50- och 60-talet mellan USA och Sovjet bestod kraftmätningarna till största del i vem som kunde färdas snabbast genom luften, eller lämna densamma för att nå rymden.
Modiga män som Gagarin, Glenn, Shepard och Yeager var grabbar av det rätta virket och utan dessa, på gränsen till dumdristiga män, hade nog världen sett annorlunda ut idag. Något som även John Glenn blev varse när han fick se jorden från rymden för första gången och fick bekräftat att den inte enbart bestod av Förenta Stater med vatten runtom.

De piloter som användes i kapplöpningen fick genomgå tester som var både fysiskt och psykiskt påfrestande. Testerna var de värsta någon har genomgått och får således Främlingslegionen att framstå som dagisavdelningen Skorpan ute på Färingsö.
Exempel på vad man utsattes för var g-krafter, isolering i en totalt ljudtät och kolsvart kammare, hög- och lågfrekvent ljud samt lavemang.

Men det fanns fler stressmoment. Raketuppskjutningarna var inte 100-procentigt säkra och istället för att få uppleva rymden riskerade man att spridas över två delstater. Ändå tog man chansen.

I går var jag och familjen i Vällingby simhall. På morgonen hade jag fått klartecken från min 10-månader gamla son, Carl, att han inte bara en gång, utan två gånger, hade levererat slaggprodukter i fast form. Nåja, den andra gången var den semifast. Men med detta kändes det extra tryggt att tillbringa dagen med vattenlekar. Han hade även sina, för bebisar, specialtillverkade badbyxor som skulle förhindra olyckor.
Det sa i alla fall hon vi köpte dem av.

I den stora bassängen var ett vattengympapass för överviktiga kvinnor och frånskilda män i full gång. Till tonerna av Best of House 1996 och ledd av en kopia av en gammal gympalärare jag hade på gymnasiet. En sån där befälstyp med grovhuggen huvudform och djupt sittande ögon. Han körde sitt program med vevande armar och ben och med kroppen i konstiga vinklar. Och i vattnet höll en flodvåg på att skapas.

Vi klev i den lilla äventyrspoolen som är en fot djup och kissvarm och hade väl suttit där bland vattenvirvlar och sprutande grodor i 10 minuter när det hände.
Carl hade levererat igen.
Och hon vi hade köpt specialbyxorna av var inte påläst. Min sambo Mia tittade på mig som om hon var på väg till Hades över floden Styx. I vattnet omkring oss började små bruna öar med röda prickar i segla iväg åt alla väderstreck.
– Han har skitit, sa Mia.
– Jag ser det, sa jag och flackade med blicken. Vafan gör vi nu då?
– Hjälp mig med väskan, där finns papper, sa Mia medan jag satt som fastfrusen i vattnet.
Jag kunde känna allas blickar på oss och de bruna öarna hade nu spridit sig på en yta stor som ett vardagsrum. Mia gick in i omklädningsrummet med Calle medan jag i panik försökte tänka ut ett bra sätt att sanera.

Stressen var enorm. Ljudnivån i hallen var olidlig och takbelysningen tilltog. Plötsligt var en pappa med sin 4-åriga dotter på väg in i det kontaminerade området.
– Eeeehh…det har hänt en olycka här, så jag får be er leka däråt istället, sa jag och pekade med hela armen, medan den andra vevade runt i vattnet med en bit hushållspapper.

I tyngdlöst tillstånd är det väldigt svårt men lite kul att t ex dricka vatten, det har vi sett på tv när astronauterna svävar omkring och ser ut att ha jävligt roligt.
Jag kan intyga att det inte är ett dugg roligt att försöka fånga bajs i vatten med en bit papper. Det är dessutom helt omöjligt.

Min sista åtgärd var att likt en fåraherde försöka fösa in slagget i insugningspartierna på poolkanten och det visade sig vara ett lyckat drag. Familjerna jag hade hänvisat till en alternativ plats hade för länge sedan gått upp och jag stod där alldeles ensam men kände mig inte lika stressad längre. Jag kände mig faktiskt lite segerviss.
Så tänkte jag på Gagarin, Glenn, Shepard och Yeager.
Grabbar av det rätta virket.

Fredric Alqvist
© 2005.